Det känns så iallafall. Som att minsta lilla kan få det att bära eller brista i denna minut. Jag sitter på helspänn med tårarna inte så långt ifrån, minsta sötsak eller sorg sak får ögonen att vattnas. Men samtidigt har jag någon bubbla i kroppen som vill spricka och jag vill göra något galet. Fast that never gonna happen. Jag måste vara lugn. Redo, kanske blir man inringd imorgonbitti. I dont know.