Jag är väldigt dåligt på att få folk att förstå vad jag menar men jag ska försöka att göra mitt bästa. Jag lägger mig naken på bordet så alla får inspektera varje detalj. (Inte bokstavligt talat såklart)

Men jag var i ett förhållande som efter ett tag fick mig att inte må så himla bra. Att ligga och kolla på film och få höra ens pojkvän säga att han lätt skulle sätta den där tjejen är kanske inte en höjdare (killar lyssna och lär), inte heller vill man höra hur snygga alla är. Eller jag vill inte därför jag är så osäker i mig själv. Jag har väldigt svårt att lita på folks ord och att höra "jag älskar dig" på fredagen och sen bli dumpad på måndagen är inte heller något som stärker den bilden.

Men iallafall, detta gjorde ju klart att jag blev svartsjuk av mig. Att han sen drog iväg på dessa partybåtar där temat i princip var att alla skulle få knulla. Jo men tjosan, hur bra tror ni att jag mådde då på en skala? Jag låg hemma i min säng och fick bilder i huvudet som fick mig att böla så mycket att jag spydde. Jo men det är ju nog rätt att det ska vara så, eller inte.

En kväll fick jag höra en mening som träffade ganska så rätt , något liknande med att det behöver inte vara mig du är tillsammans med du vill bara vara tillsammans med någon. Jag sa flera gånger efter att så var det nog med mig också. Jag menar jag mådde dåligt i förhållandet, jag ville göra slut men jag ville ändå inte vara själv så tre månader gick i dåliga banor och jag är som jag är och säger såklart alla mina tankar rakt ut, någon respons fick jag väl inte. Därför är det ett måste i min nästa kille, han måste kunna prata och säga vad han tycker & tänker. Inte bara stå som en vägg och inte säga något. För alla tycker och tänker om allt.

Han drog sig undan mer och mer och min magkänsla började säga att det var något som inte stämde. Jag frågade om & om ifall han hade varit otrogen mot mig. Nej såklart hade han inte det, men ändå. Jag kunde inte släppa det, det gnagade sig fast och drog ner mig ännu mer.

Sen, fast jag i tre månader hade i banor att göra slut så tänkte jag väl aldrig fullfölja det på riktigt. Jag ville ju som sagt inte vara själv och det hade ju blivit en stor del av mitt liv och visst tyckte jag om det livet , på dom goda stunderna men nu efterråt så sopade jag undan dom för det var lättare att i princip nästan hata honom än att det fanns något gott kvar. Men iallafall så kom dagen och det tog slut och jag blev ju ledsen, sårad, arg, ville ha en andra chans. Men varför? Varför vill man in i smeten när man vet att den inte är bra? Kan inte förstå det.

Nu har det gått ett bra tag, han har en ny tjej och jag tänker aldrig på honom. Förutom när jag vaknat upp efter en dröm där jag fullständigt bankar ner han i golvet. Tror jag fortfarande är arg på honom, men med all rätt egentligen. Två-tre månader efter att det tagit slut så fick jag höra på vägar vad jag trott hela tiden, hans vän sa till min vän låter det. Han hade varit otrogen, efter det så ville jag klart att han skulle stå för det, men det gick inte. Det var återigen den där väggen.

Men allting slog total vänding när jag läste en bok där dom höll på att älta om olika kärlekar. Den första kärleken är en liten besatthet, man vill vara med han/henne hela tiden , i princip man tofflar. Men det är inte på riktigt, det är bara en fas man behöver gå igenom. Kär i kärleken. Efter alla diskutioner i boken så slog det mig, visst älskade jag honom men jag gjorde det nog inte på riktigt. Jag älskade inte han för han utan mer för att han var med mig och jag slapp och vara själv. Låter det rimligt? Om inte så låt mig tro det för det har fått mig till att dont give a damn at all . Verkligen.

Även det dåliga kan ha något gott med sig, jag har lärt mig en del av detta. Jag visste ingenting innan men nu vet jag en del egenskaper som absolut inte ska finnas och en del egenskaper som måste finnas i min nästa kille. Han som jag vill bli gammal med, flytta ihop med, skaffa barn med och allt de dära. För jag hoppas väl att även jag får chansen till de där, det är väl delvis därför jag lever?

Kanske några nu tycker att jag skrivit för mycket, med det menar jag skrivit mer privat än vad jag kanske borde eftersom jag outtat honom, men ibland behöver man även skriva sådana saker. I think.