Att se på från andra sidan är inte jätte kul alltid. Så länge jag kan minnas har jag omringat mig av vänner som varit lyckliga tillsammans med någon annan. Själv har jag alltid fått stå där just själv, lycklig självklart men själv. Vilket på samma gång bringar en lite sorg. Varför är jag inte bra nog för att någon skulle vilja välja mig? Jag har väl inga större brister. Eller så har jag väl kanske det.

Men inte nog med att man kan skiljas åt för att man kommit till olika punkter i livet och därför inte längre delar samma väg så kommer det alltid någon in i bilden som ska göra situationen otroligt pinsam. Fixa ihop en för man känner en vän som känner någon annan som också är singel. Som att det skulle vara fel att vara själv. Visst jag kanske alltid kommer att längta efter att ha någon att dela mitt liv med, men det gör mig inte till en desperat person. Jag tänker inte ta någon bara för att, och med detta menar jag kärlek ingenting annat. För andra saker kan man kanske välja att göra med bara vem som helst, för det behöver inte betyda någonting men när det just kommer till kärleksbiten så är jag otroligt svår.

Det spelar heller ingen roll hur många personer som säger ”varför är du singel som är så söt” för det spelar absolut ingen som helst roll. Visst jag kräver attraktion för att bli intresserad men det finns ändå en hel del andra saker som är stora faktorer till att man stannar kvar. Till varför det blir någonting mer än bara ett one night stand eller några dejtar. Nu har jag dock aldrig varit på en dejt men jag bara menar att det krävs lite mer för att bli lite mer.

På tal om dejt så tror jag nog aldrig jag kommer att gå på en sådan heller. För jag skulle intekunna gå ut och äta middag, speciellt inte en romantisk middag. Jag är för feg. Kanske det är anledningen till varför jag är singel. Jag har svårt för att låta personer komma in. Är otroligt rädd för att bli sårad och för att bli lurad. Har man blivit sårad, dessutom av personerna som står närmast, då finns det en anledning till varför man är rädd för att låta folk komma nära. Fast sen å andra sidan så är jag en person som inte har några hemligheter, jag säger ju allt direkt. Jag har nog svårare för att va just hemlighetsfull, om det inte handlar om att komma hem utan att folk vet för det är jag ju specialist på (;

Jag hade väl en sak, en händelse, som jag kanske inte direkt gick och skyltade med. Ja alla andra visste det ju visserligen långt innan mig så det spelade väl ingen roll att jag inte sa något. Men nu, nu betyder min tystnad ingenting för helt plötsligt gick det att säga ut. Och vips så var mina så kallade hemligheter borta. Det enda jag inte säger, det är andras hemligheter. För jag är inte sån.

Och där spårade det. Texten handlade väl om utanförskap och long lost love. Inte hemligheter.

Om jag varit riktigt kär i någon så var det nog i sexan till nian. HAHA. Det var en sån där stor fet obesvarad förälskelse skulle jag nog säga. Fast å andra sidan hur mycket vet man om kärlek när man är så ung? Jag vet knappt vad det är nu. För vågar man inte lita på någon, eller kan man inte lita på någon så förstör det allting och då blir det en bränd pannkaka av det hela. Jag vet vad jag pratar om. Jag var med om det en gång. Och jag kommer aldrig göra om det igen, får någon som står dig nära dig att må psykiskt dåligt, då ska man gå. Man ska inte vara rädd för att vara ensam, man ska inte välja att må dåligt framför att va ensam. Jag klarar mig ju bra nu. Fast gör jag det egentligen så mycket som jag svamlar.

I cant have everything at the same time, so til love come salong I’ll travel the world. För det är ju också en typ av passion jag har. Materiella ting förälskar jag mig i väldigt lätt. Skor, väskor, skor igen. Min bil, absolut min älskade pärla. Men personer är svårare, dem kan ju faktiskt välja att lämna dig. Och det är väl egentligen det som är hela problemet. Rädslan för att bli lämnad, för att inte räcka till.