Jag har börjat tänka lite på det den senaste tiden att alla någongång i sitt liv borde jobba inom kunservice, på något sätt. För att se hur det är att vara på den sidan av saken. Jag klagar absolut inte på mitt jobb eftersom jag gillar att ha kontakt med människor, men alla mina jobb förutom när jag packade kakor på Gillebagaren så har jag jobbat med människor. Vad jag tycker är den gemensamma nämnaren är att man oftast inte tycks se personen som jobbar med service som en annan människa. Visst att man är där för att hjälpa till och göra det så bra som möjligt, är väl därför det kallas service, men det betyder inte att jag kan allting i hela världen. Och bara för jag inte kan allting i hela världen, betyder det inte att jag är dålig på mitt jobb. För mitt jobb det kan jag, och jag kan det bra!

 

Kan väl inte säga att min säsong som bartender känns som ett serviceyrke, men när jag ändå tänker tillbaka till vintern 2007/2008 så inser jag att jo nog gav jag väl folk ett bra upplevelse. Det fick jag ju dessutom höra av vissa sällskap och dricks fick jag för mitt jobb så.

 

När jag jobbade som reseledare så insåg jag att man troligtvis förväntas att vara typ 80år i livserfarenhet och gärna hunnit med alla yrken som finns. För en reseledare är inte bara en person som hämtar dig på flygplatsen och tar med dig på olika utflykter. Folk förväntar sig att du ska vara psykolog, läkare, historiker, gärna bott på stället längre än du varit född. Ja du ska verkligen kunna allt. Och oftast som reseledare så är man i tjugoårsåldern. Man har inte så mycket arbetserfarenhet då och jag tror inte man hunnit bli läkare/psykolog och allt annat. Dessutom om man varit så högutbildad så hade man nog inte tagit ett så lågbetalande jobb faktiskt. För det är också en sak. Alla tror att man som reseledare bara glassar och gör ingenting mer än reser jorden runt. Ditt arbete tar inte slut för du att du har arbetat åtta timmar, nej vissa dagar som i tex Egypten var ett arbetspass typ 21h för du skulle på utflykt till kairo och pyramiderna. Och du får inte timlön heller. Jag försöker inte låta bitter, mitt år som reseledare var skit roligt. Och mitt liv som reseledare fick mig att träffa världens finaste människa. Så jag är självklart glad att jag gjort det och hade jag inte haft min ålder inne så hade jag troligtvis fortsatt. Men jag ville få stabilitet och jag ville få en fast punkt i mitt liv.

 

Sen började jag jobba med teknisksupport och jag tycker det är kul med utmaningen som kommer med jobbet. Och jag klagar inte på att det finns de som inte är så kunniga för självklart kan man inte allt, jag menar jag skrev ju precis om hur folk har haft den förhoppningen om en själv. Vad jag dock inte förstår är hur man kan be om någons hjälp för att sen totalt skita i den och liksom trycka ner en. Det är väl lite de som gjort mig så himla bitter.

 

För det är en sak som jag verkligen hatar. När jag var yngre och man skulle beskriva någon med ett ord så beskrev alla alltid mig som glad, snäll och positiv. Det enda jag tycks höra nu för tiden är hur negativ jag är. Och jag tror det är all skit man tagit genom åren som satt sina spår. Jag menar inte att vara negativ, men jag tror jag har börjat vara väldigt sarkastisk och de tas väl som negativt. Man hör för mycket negativa saker som man säger vidare och de blir en ond spiral av det hela.

 

Så vad jag egentligen menade med allt detta svammel är att jag tycker att alla borde gå i en person från kundservice skor för på så sätt kanske ni skulle tänka er för innan ni är otrevliga mot den som försöker att hjälpa er. Så om det är via telefon, på en restaurang, i en butik eller vad det än är. Visst ni får vara besvikna, ledsna eller arga för saker inte fungerar eller för de inte levde upp till era förväntningar men det är inte vårat fel. Vi är som sagt där för att hjälpa er att få det bra igen. Så ge oss en chans. För man blir inte jätte sugen på att hjälpa någon som bara skriker och vägrar att lyssna. Medan de som blir så glada för att man gjort bara någonting väldigt litet vill man bara krama om och säga tack för du tog tid tiden att lyssna på vad jag sa och för du hjälpte mig att lösa ditt problem. 

 

Jag har alltid tyckt om människor och jag gör det fortfarande, men det finns folk som faktiskt får en att nästan börja gråta på jobbet och jag tycker inte att det är okej. Vad har vi gjort för att förtjäna det. Och säg inte byt jobb, för vem ska hjälpa dig om ingen tar jobbet....