Sitter här och trycker ner tangenterna en efter en och får fram ord och lika snabbt är jag där och suddar ut allting igen. Ibland får man upp någonting i tankarna som man vill skriva ner, men ingenting blir lika bra i ord som känslorna som är obeskrivliga. Sen är det svårt att skriva om personliga grejer utan att bli för personlig, men ja jag skriver ju för mig så vad gör lite för personligt ibland..

 

Satt iallafall och tittade runt på Facebook och fastnade för en artikel som hette "snälla sluta fråga oss när vi ska ha barn". Hennes ord är ganska så klockrena. Sen kom det några meningar som slog mig lite i magen. Sen är de lite som hon skriver, att man som kvinna känner att klockan tickar redan utan att folk nämner det (visserligen är ju inte jag över trettio än, men jag börjar ju närma mig den siffran) .. Det kanske inte är jätte bråttom just precis i denna sekund, men man blir ju inte direkt yngre.

 

Jag kan väl säga att för ett år sedan så trodde jag absolut inte att jag skulle vara tillbaka i denna sits igen. För jag trodde ju faktiskt att jag hade träffat the love of my life. Att vara nästan tjugofem år och singel det är okej, jag tyckte iallafall att det var okej. Jag menar jag levde ju livet då på den tiden, bodde till och med utomlands. Sen träffade jag Joakim. Vi jobbade tillsammans i Egypten och han bjöd på sig själv redan från början. En sådan person som liksom bättrar på stämningen när han kommer in i ett rum. Så att känslorna smög sig på sådär utan att jag märkte det var väl kanske inte så oväntat ändå. Sen skulle han ju fara vidare till ett annat land och jag trodde att precis som andra killar så skulle de liksom rinna ut i sanden och man skulle aldrig prata med varandra igen. Så fel jag hade. Det skulle ju visa sig att han skulle få mig att äntligen flytta hemifrån och lämna mitt lilla flickrum i Skåne och flytta upp till Norrland istället. Vi bodde nästan med varandra redan i Egypten och jag har aldrig träffat på en person som haft sån stor inverkan på mig som han. Han har gjort mig till en bättre människa och han har hjälpt mig att tycka om mig själv. Det finns ingen person på denna jord som känner mig så bra som han gör, han känner mig till och med bättre än vad jag själv gör och det måste ju säga något om mig som person. Hur dålig jag är på att känna människor. Men iallafall så blev det väl att vi inte riktigt var på samma plan. Jag tror att jag var den som var redo för mer, eller så kände jag bara en sån enorm stress för allt de där extra bara för åldern börjar ta ut sin rätt. 

 

Nu står jag här tjugosju år gammal och jag kan ju erkänna att även om jag just nu är på en bättre plats i mitt liv än för några månader sedan och att jag stundvis känt mig som tjugo igen så är det inte kul att vara singel nu. (Och det är första gången jag skriver det ordet så folk kan se). Visst det är kul och befriande att ha en period i livet att vara singel och det är för jävla skönt att ha en lägenhet för sig själv och att man kan göra vad man vill. Men jag känner mig stundvis för gammal för de här. Jag har redan gjort allt de här tidigare i mitt liv och känner inte att detta är någonting jag behöver. Inte för en längre stund iallafall. Just nu kanske det är precis vad jag behöver för att komma på fötter igen, men man siktar ju alltid efter någon att dela livet med för det blir lite ensamt, speciellt på kvällarna. Visst att datorn varit igång varje kväll sedan jag blev singel så jag slipper somna till en tyst lägenhet, men det finns ju också begränsningar för vad en dator kan ge en. Så nej det finns ingen mening att fråga mig "när jag ska skaffa en kille", även om jag aldrig skulle visa det så känns frågan som en kniv i magen. 

 

Så även om jag kanske inte lever mitt drömlivet just nu, så mår jag iallafall bättre och det är ett steg i rätt riktning. Någons motto är väl "Så länge man har roligt" och lite så kör jag väl just nu.