Jag har iallafall börjat hitta tillbaka till mig själv, jag har väl börjat inse att jag inte får glömma att leva. Långt in i garderoben (kanske fel ordval då jag inte kommer ut, men skit samma) hittade jag mitt gamla själv som jag nu dammat av och gjort ännu mer awesome. Vissa stunder så känner jag mig som tjugo igen, hur knäppt det än låter.

 

Jag har också insett att någon dramafilm är det nog inte påtal om än. Det är för tidigt. Såg på den här filmen The Fault in our stars, var ingen bra idé. Blev lite bölande. Sen är jag ju sån som alltid tänker på saker i mitt eget liv som gör att man liksom gråter lite extra. Filmen vart väl i övrigt bra, men kände att mina tankar som kom upp då är tankar som jag har sluppit ett tag nu. Så nej inga mer bölefilmer förrän om någon månad kanske. 

 

Det enda som känns jobbigt just nu är ett samtal som gjorde att allting vändes upp och ner. Ville jag att dessa resterande två veckor på jobbet skulle passera fort innan då jag vill ha semester, så är det ingenting emot vad jag vill nu. Man känner sig otroligt hjälplös här uppe, inte för att jag egentligen skulle kunna göra mer om jag var nere med familjen nu, men på något sätt så känns det som bara närvaron skulle göra skillnad. Mina tankar är hos oss alla.