Jag måste säga att jag är så otroligt tacksam för att jag vuxit upp med min familj och blivit formad till den person jag är idag. Jag har alltid tyckt om min personlighet och är glad att jag inte är världens största bitch, även om jag kan tycka mitt humör blivit lite sämre den senaste tiden, men förhoppningsvis är det bara en tjugosjuårsfas haha.

 

Tycker om att jag har lätt för att träffa nya människor och det är en av de egenskaper som gjort att jag fått rest så mycket i mitt liv. Jag är glad för att jag har vågat testa på saker och gå utanför min bekvämlighetszon. Året innan stundenten åkte jag utomlands första gången till Ayia Napa och jobbade med några klasskomipsar. Några månader efter stundenten åkte jag utomlands och jobbade som bartender i Bulgarien. För tre år sedan backpackade jag i Thailand utan att ha något annat än en tur&returbiljett och min resväska. Några månader senare blev jag reseledare och där träffade jag så många härliga människor att jag knappt minns alla. 

 

Min största resa tror jag att jag påbörjade för några månader sedan. Även om allting startade lite innan så räknar jag min största resa från Juni. För de kändes som det var då min värld rasade samman. För då förlorade jag inte bara kärleken utan en bit av mig själv också. 

 

Att jag flyttade upp till Norrland för kärleken har ju inte undgått någon. Att jag nu är singel har inte heller undgått någon. Men att flytta 90 mil ifrån allt man är uppväxt med för att bygga någonting nytt tar tid. Jag har bott här i två år nu och det är för bara några månader sedan som jag tog alla mina saker och flyttade in i min lägenhet och verkligen fick känna på att börja om på nytt. Hela min värld här uppe rasade för allt jag kände till var mitt jobb och mitt liv med Joakim. Så när han försvann ur mitt liv så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så jävla ensam som jag gör nu. Det är inte hans fel. Jag skyller inte mitt mående på någon. Jag är bara inte van vid att vara själv. Jag har väl aldrig riktigt varit det eftersom jag är uppväxt med en stor familj och detta är min första egna lägenhet. Jag bodde aldrig själv i Skåne. Jag flyttade hemifrån när jag flyttade upp hit och började mitt liv med honom. 

 

Vissa kvällar så önskar jag att jag hade en sjukdom så att det finns någonting jag kan göra åt hur jag mår. Den här känslan av att någon sätter sig på min bröstkorg så jag knappt kan andas och jag känner mig helt kräkfärdig. Eller kvällarna när man bollar ihop sig med kuddarna och gråter så man tror grannarna ska höra en. Ibland undrar jag hur mycket tårar som kan fylla en så liten kropp som min, att de liksom någongång borde ta slut. Inte finnas med. Men jag antar att de jag går igenom nu, de finns ingen shortcut. Vissa dagar kommer vara sämre och andra dagar kommer vara som att inget hänt, sen är man nere på ruta ett igen. Jag måste nog bara vänja mig vid att vara själv helt enkelt. Hur mycket jag än hatar det.

 

Vad jag dock är så jävla stolt över, hur lame det än låter. Det är att jag kan ta hand om mig själv. Jag kan fan skruva upp hyllor på väggen och dom blir så jävla raka. Jag är glad för jag kan sätta ihop lampor utan beskrivning för jag har ett logiskt tänkande som jag tror jag fått från pappa. Jag älskar att jag faktiskt känner mig smart. Mycket är logiskt och har man bara de tänket så kommer man långt.

 

Jag känner mig inte speciellt stark som människa med tanke på alla downs jag har nu. Men jag vet att jag kan ta mig igenom detta också. Och jag vet att jag kommer fortsätta ha prövningar i livet. Och även om de för någon vecka sedan kändes med som att "har jag haft the love of my life en gång kan jag inte få det igen" så har jag börjat tänka om. Han var den där första riktiga kärleken som jag tyvärr trodde skulle vara för alltid. Men han kanske var en träning för mig så att jag är redo när Mr Right knackar på min dörr.

 

Jag är inte redo nu. Jag har alldeles för mycket i min ryggsäck, men jag tror att för varje dag som går så lättar den lite. 

 

Så tack mamma och pappa för att ni gjort mig till en omtänksam, snäll, smart och självständig person med ett stort hjärta och som bryr sig om andra. Tack för att ni alltid ställer upp även fast jag flyttat så långt bort. Jag älskar er så himla mycket . Ni är världens bästa föräldrar och ni har fått en hög med fina barn som alla har sina egna personligheter. Ingen familj slår familjen Svensson.

 

Och jag är också så himla tacksam för min fina vän Emma som jag träffade på min första jobb här uppe. Du har gett mig så mycket glädje under den tid jag känt dig. Tycker alla borde få ha en Emma i sitt liv. Och sen är jag också så sjukt glad över mina kollegor på jobbet, i mitt team på kontoret. Jag hade inte klarat av att vara kvar här uppe utan er, ni gjorde så jag kände mig som hemma här uppe trots jag i ett stadie kände mig mer på besök. Ni har alla öppnat era armar för mig och jag är evigt tacksam. Jag antar att det lönar sig att vara en bra person ändå, för då drar man kanske till sig fler underbara och fina människor.

 

Kunde tro det var thanksgiving day idag med min långa novell haha...