Jag är en nojare.
Finns nog inget sådant ord egentligen, men jag kände att det ändå passade att säga så. Men ibland kan jag noja en hel del över saker i onödan och ibland är det också befogat. Något som dock börjat komma tillbaka en hel del som jag inte ens förstår vart det kommit ifrån från början är fönstertittare.
Jag har seriöst aldrig någonsin varit med om detta, men ändå kan jag minnas att jag enda sedan jag varit liten nojat över det. Kommer ihåg att när det var mörkt ute och man skulle upp på ovanvåningen så sprang man upp för trappen förbi det fönster som vätte ut mot baksidan och mörkret. Det vart även så att på kvällarna när jag skulle på toaletten så valde jag att sitta där med lampan släckt för jag inte ville att någon skulle se in. Låt mig då också säga att fönstret återigen vart mot baksidan av huset och även så pass högt så ingen hade sett in utan att hämta något att stå på. Tror ingen gör sig mödan ute i skogen. Droppen var nog när pappa och mamma märkte att jag duschade i mörkret så då satt pappa upp insynsskydd i fönstret och jag kunde åter ha tänt på kvällarna.
Det var många år sedan sist. Sen flyttade jag in i min lägenhet och bodde själv för första gången i mitt liv. Då fick jag en sån enorm känsla ibland av att vara iakttagen och nu nästan två år senare har det kommit tillbaka. Och när det väl slår till att jag får den känslan då räcker det inte längre med att persiennerna är nere i sovrummet, de finns ju små springor så jag har varit tvungen att föra gardinerna för fönstren för att kunna sova vissa nätter.
Asså det är jäkligt sjukt att jag ens upplever detta. Jag är tjugoåtta år och jag har verkligen ingen aning om var det kommer ifrån. Jag har aldrig sett någon och jag tror inte heller det är någon utanför, men känslan går liksom inte bort.
Är det någon annan som varit med om något liknande eller är jag bara fett wierd? Jag kan leva med om det bara är jag, det är lugnt ;)
Kommentarer
Trackback