Onsdagen 14 Februari.

Nu är det officiellt. 
 
För sex år sedan avslutade jag min anställning på Gillebagaren och såg framemot att backpacka i Thailand en månad på egen hand. Under tiden som jag var i Thailand fyllde jag 24år (firades på min dag) och under resans gång sökte jag efter interna utbildningar hos resebolag, mitt drömjobb då var att bli reseledare. Jag tror att min resa i Thailand (tillsammans med min månad i Ayia Napa och min vintersäsong i Bulgarien) gjorde att jag blev kallad på intervju hos Apollo. 3 dagars internutbildning sen fick jag åka till Grekland och spendera sommaren där. Det var ett riktigt äventyr och det var inte bara sol och semester utan livet som reseledare är väldigt slitsamt - och lärorikt. Efter mina månader i Grekland var jag efter ord från mina kollegor ganska säker på att det inte skulle bli en vintersäsong (som tjej och svensk och med färre arbetsplatser på vinterhalvåret var det tuff konkurrens), men ack så fel vi hade. Jag fick Egypten som vintersäsong och det var med lite blandade känslor faktiskt, vad visste jag om Egypten. Fast då är Google ganska bra, jag började kolla vad som fanns att göra och blev lite chockad över att jag inte visste att Egypten har bland de bästa dyk & snorkelvatten. Fantastiskt. Så helt plötsligt såg jag framemot bytet och tänkte att det skulle bli kul. Sju månader i Egypten tog ganska hårt på krafterna, utflykterna där är inte bara åtta timmar utan du hämtar upp gästerna mitt i natten för att åka till Kairo eller Luxor, men utflykterna är otroliga! Som sagt sju månader i Egypten sen tog mitt liv som reseledare slut, för att jag valde att tacka nej till sommarsäsongen på Kreta. Jag valde att lämna värmen och förflytta mig upp hit. Till raka motsatsen. Kalla somrar, iskallt hav och en hel del snö på vintern. 
 
Första året var bra, nästkommande 1,5 åren var den värsta tiden i mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt någonsin och för första gången i mitt liv fick jag känna av ren panik när luften tog slut pga alla känslor, alla tårar. Mitt hjärta var total krossat och hade det inte varit för att vardagen går vidare i form av jobb och för min underbara vän Emma så vet jag inte riktigt vad som hänt. Men så en dag när jag var så otroligt nära att ringa efter hjälp av kurrator eller psykolog så bara vände allting. Jag kände att jag äntligen vaknade till liv igen. Jag tog nya krafter. Jag tog mod till mig och sen är jag så otroligt tacksam för att andra trodde på mig och gav mig en chans. Jag har i över 1 år varit teamledare på Com Hem AB och det har varit de bästa jobbet jag någonsin haft. Jag älskar att komma till jobbet och det har varit en otrolig utveckling för mig som person att få prova på någonting helt nytt. I efterhand så tänker jag tillbaka på min barndom, äldst av fem syskon har jag visat lite ledarskap redan då, även om jag aldrig sett det förut.
 
Men nu står jag här, på alla hjärtans dag. Ca 6 år efter att jag lämnade Skåne för några otroliga äventyr. Livet har varit en otrolig berg och dalbana under dessa åren. Med de högsta topparna och de djupaste dalarna. Men jag står här än idag, starkare än någonsin. My 2.0 skulle jag säga. Och nu är det faktiskt så att jag beslutat mig för att vända hem till Skåne igen. Och för första gången i mitt liv förstår jag dem som sagt att även om man är den som gör slut så kan det vara svårt att gå vidare, för jag väljer att lämna Sundsvall för att återvända till min familj. Ett nytt kapitel tar snart en start och jag tänker inte vara utanför. Jag vill vara delaktig, för min familj betyder allt. Med de sagt så gör det trots allt väldigt ont i mitt hjärta att lämna Sundsvall som tillslut blev ett hem för mig även om jag första åren kände mig som en besökare. 
 
Tack  Emma för alla skratt och tårar jag fått dela med dig, du är en helt otrolig människa och dig kommer jag sakna så otroligt mycket. Och jag vill även säga tack till alla underbara kollegor på Com Hem, ni har gjort arbetsdagarna till vad dom varit. Det har varit skratt, tårar och otroligt mycket sarkasm på arbetsplatsen och jag älskar hur folk kan bjuda på sig själva. Vissa kommer såklart ha lämnat mer av ett märke än andra - men alla som någonsin fått mig att skratta, det är er jag kommer minnas som mest. Och sakna.
 
Sundsvall kommer föralltid vara mitt andra hem, och jag lovar att komma tillbaka och hälsa på. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Här får ni följa min vardag.
En vilsen skåning i norrland
och allting började med att
jag 2012 backpackade i Thailand,
blev reseledare och spenderade
sommaren på underbara Skiathos
och vintern i Egypten
Sen dess har jag försökt charma
norrlänningarna med både
min dialekt och dåliga humor.

Familjen är lite långt bort, så jag
skulle också vilja gräva bort
Skåne,fast av anledning att
sen fiska upp det hit till norr.

Jag förgyllar mitt liv med
tv-serier, spännande böcker,
resor till Skåne, nätshopping,
underbara människor och lite fest.

Börjat se glaset som halvfullt,
och livet blev genast ljusare.

RSS 2.0