Dagens skrivpuff!
Etta.
Elev.
Eftermiddag.
Elektrisitet
Evighet.
Det kändes som en evighet när stöten for genom kroppen, att det kunde kännas så mycket av lite elektrisitet hade han aldrig räknat med. Patrik var en 13årig pojke, elev på en liten skola långt utanför civilisationen. Han hade tagit tag i en lös kabel utanför skolområdet och i ren protest mot dom större killarna hade han satt tungan mot den.
Han kunde känna hur håret reste sig, inte enbart från huvudet men överallt annars också. Inom loppet av en sekund hade hela eftermiddagen susat förbi i hans minne, hur dom stora pojkarna hela tiden var på han. Knuffades, satte krok ben och sa elaka saker. Det var i ren protest han hade gjort sitt sista move, han trodde han skulle bli accepterad.
Dom stora killarna sa att han var för feg, att han aldrig skulle växa upp och bli cool. Men om han vågade röra elkablen så kanske det fanns en chans, men dom sa att det skulle han aldrig våga.
Han ville bara visa att han också var modig, han vågade. Men sen hade han aldrig chans att visa något mer.
bra skrivet om hur man kan ha det i skolan. Tyvärr är det nog så för många elever idag.
Det är tungt att tänka på hur grupptryck och utanförskap kan få människor att göra de värsta saker. Hetsa, utesluta, plåga, utan tanke på konsekvenser.
Ler lite åt att du valt ordet elev som ett favoritord. Antar att din tid i skolan var ljusare än det du skrivit om?
Det är din empati som behövs i världen, även när medkänslan får oss att må illa för vi tar så illa vid oss. Jag är säker på att din lillasyster har ett fint stöd i din omtanke.
Tänk om skolan kunde lägga tid och pengar på att utbilda och inspirera personalen att förstå hur relationer på skolgården fungerar. Inga elever kan till fullo tillgodogöra sig undervisningen om de inte mår bra och trivs. Som det är nu tycker jag att lärarna (obs som kollektiv, inte som enskilda individer) alltför lätt kan gömma sig i lärarrummet.
