När jag ser på Desperate Housewives och jag ser Susan och hennes problem att vara singel att hon hela tiden behöver något för att känna sig hel så tänker jag lite på mig själv. Jag är exakt, precis ....... tvärtom.

Jag är den som behöver me-time och inte umgås alltid, inte ens prata varje dag behöver jag. Då känner jag mig fastlåst som om att jag inte får luft. Nej jag klarar mig nog egentligen bättre på egenhand då allting kan ske i min egen takt. Jag skulle inte klara av en needyperson som behöver veta allt jag gör och inte låter mig umgås med vem jag vill, det är ändå mitt liv. Visst man kanske får ändra vissa vanor och sånt för det ska funka men jag ska ju fortfarande få vara jag.
Nej jag tror det kan bli svårt att bli av med denna vanesak, men en dag hoppas jag på att nöten blir knäckt..