Jag sprang igenom den mörka skogen och såg ljuset på andra sidan,
dimman låg tät på marken och ända ljudet jag hörde var mina egna andetag.
Var var han? Vem hade han blivit? Vad skulle han göra ifall han hittade mig?

Jag kände marken under mina bara fötter, hur stenarna skar in i skinnet,
men jag kunde inte stanna nu, inte för något.
Jag tittade snabbt bakåt, mitt misstag.
Självklart var där en trädrot som stack upp någon centimeter ovanför marken,
och självklart skulle klumpiga lilla jag snubbla och skrapa knäna.
Jag kvävde en snyftning och krälade in i buskarna.

Hämtade andan och lyssnade, lyssnade efter minsta lilla tecken av honom.
Efter en liten stund fortsatte jag, jag visste att vid sjön skulle en brygga leda till en liten båt.
Jag måste hinna dit..

Jag såg hur träden blev glesare och kände friskluften slå emot mitt ansikte.
Frihet skulle jag nog kallat det, men min skämtsamma sida var sen länge borta.

Sanden silade sig in mellan tårna och jag kände hur nära allting var.
Äntligen skulle de här få ett slut.
Jag sprang på bryggan, hörde hur vattnet skvalpade mot plankorna.
Båten var fortfarnade kvar, jag tog snabbt och snurrade loss repet som höll den kvar.
Hoppade i och puttade mig långt ifrån bryggan och fastlandet.
Paddlade en liten bit sen kom tårarna, tårar av lättnad.

I flera år hade han slagit mig, men under kvällen kom beslutet som skulle släppa mig fri.
Jag skulle lämna honom, jag skulle springa för allt jag bara orkade, nu skulle det bli annorlunda.

Jag tog tag i en tår som ringlade sig längst halsen och släppte ner den i sjön.
'Vi är båda fria nu'

(en liten längre variant av mig, jag hoppas ni tyckte den var bra för d kändes bra att bara skriva ner den)