Vet hur jag önskade och önskade, tillslut kändes det hopplöst för även om jag fick en chans så var det alltid något som förstörde, antingen var det jag som inte kände något eller var det den andra.. Alltid samma sak.

Men en kväll var början på en ny kontakt. Tackvare att Tobbe hade nr'et så fortsatte allting. En evig sms-kontakt, första saken som inte är eller var lik mig. Att ständigt gå runder med telefonen och knappa och ha mig. Att ett sms fick ett stort leende på mina läppar.

Det blev lite fester, mer snack och tillslut kom den dagen då jag fick min kära lapp. Jag vågade inte svara för jag var rädd för att om jag skulle säga ja skulle allt jag kände försvinna på tre röda. Men sen efter tänkte jag att om vi ändå hade dagligkontakt så kunde de väl inte skada, kunde väl lika gärna försöka.

Så dagen kom då jag kryssade i mitt JA och vi blev tillsammans. Nu står jag här, hur glad som helst. Har en sån underbar pojkvän som verkligen lyser upp dagen med sin närvaro. Han har förändrat delar av mig till de bättre och jag gillar hur allting känns. Hur mina känslor faktiskt blev större efter att vi blev tillsammans, kanske för jag lät mig själv våga känna efter. Jag vågade chansa.

Jag tycker om putte jätte mycket, han är fantastisk  ♥