Jag säger hela tiden att jag inte tror på någonting och med någonting så menar jag absolut ingenting.

Dom säger (och vilka dom är vet jag inte) att tror man inte på kärlek så kan man inte hitta det heller. Jag tror inte på kärlek ändå så fann jag det eller tvärtom Idk, visserligen förlorade jag det igen men det är väl en del av livet inte mer att göra åt det eller också var det en läxa?

Jag tror inte på mig själv, ändå så tror jag att jag varje gång kommer att resa mig. Nog för att jag är känslig men stark det är jag för varje nedslag följs av en klättring uppåt. Jag vet att jag klarar mig, jag vet att jag kommer må bättre, jag vet att det löser sig. Så även utan självförtroende så är jag stark och klarar mig även om jag för stunden kan slås ner och må krassligt.

Jag har svårt att tro på saker därför att det är så mycket lur i världen. Jag tror bara att folk luras hela tiden, så det är inte konstigt man inte tror när folk säger bra saker om en eller om man får komplimanger. Det är inte konstigt man är osäker på närhet och sånt som ska kännas bra när man hela tiden tror allting bara är ett spel som väntar på rätt tillfälle för att säga hahah in your face.

Men vet ni, jag överlever ändå trots ett förvirrat inre. Jag lever och jag kommer tillbaka mer för varje dag. Jag kommer att ta för mig igen. Så är det bara, tills dess fortsätter jag att le (: Det är de jag gör bäst.