Call me, maybe.

Det värsta måste vara när man verkligen verkligen bara vill ta upp telefonen och ringa. Man har mist sin bästavän så det går inte. I stunder som denna och då familjen är för långt bort så vill man ha sin vän tillbaka. Man vill ha sin väns kloka ord och tröst. Man vill ha sin bästavän att luta sig mot och man vill ha sin bästa vän att hålla om en och säga att allting kommer bli bra igen. Inatt önskar jag verkligen att jag hade min bästavän tillbaka, om ens bara för en timme. 
 
I'll always remember your. Pappa vet mycket, men du vet mest!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Här får ni följa min vardag.
En vilsen skåning i norrland
och allting började med att
jag 2012 backpackade i Thailand,
blev reseledare och spenderade
sommaren på underbara Skiathos
och vintern i Egypten
Sen dess har jag försökt charma
norrlänningarna med både
min dialekt och dåliga humor.

Familjen är lite långt bort, så jag
skulle också vilja gräva bort
Skåne,fast av anledning att
sen fiska upp det hit till norr.

Jag förgyllar mitt liv med
tv-serier, spännande böcker,
resor till Skåne, nätshopping,
underbara människor och lite fest.

Börjat se glaset som halvfullt,
och livet blev genast ljusare.

RSS 2.0