Jag känner mig så pass mycket bättre som person att jag tagit ett steg utanför bekvämlighets zonen. Idag har jag sagt vad jag vill ha och nu ligger bollen hos någon annan. Får väl se vart detta leder någonstans, men jag är förväntansfull. Jag håller tummar och tår. Jag är allt för personlig utveckling. Vem vet, jag har kanske fått lite mer självkänsla tack vare denna ensamhet jag slagits mot i snart två år.

 

Japp jag är helt ärlig och jag vet att jag har haft en väldigt lång personlig kris. Fast krisen har enbart varit när jag varit själv. Jag har aldrig mått dåligt i andra personers sällskap. Jo kanske de första veckorna. Men sen har det varit att jag varit tvungen att lära mig leva med mig själv och utan att ha någon annan att luta mig mot när jag kommit hem. Det har varit otroligt jobbigt, påfrestande och hemskt. Just nu känns det dock som jag är bättre. Så leder det till något bra så får man ju var glad för de. Jag har hatat när alla sagt att jag behövt tid, speciellt när de gått så långt tid (även om jag själv också vetat att de en dag skulle bli bättre), men nu börjar det äntligen kännas som den tiden är här. För jag känner att jag älskar mig själv lite mer än jag gjort innan.