Jag tror seriöst att det är någonting fel på mig. Jag skriver inte det för att folk ska skriva att det inte är så och att jag är en bra människa. Jag vet att jag är bra, jag är ibland för snäll för mitt eget bästa och jag är uppväxt med att alltid göra alla andra till lags och aldrig skapa konflikter. Jag är rädd för att andra inte ska gilla mig och för vad dem ska säga när jag inte är där. Jag skulle egentligen inte bry mig så mycket om jag gjorde misstag, om det inte var för att jag är rädd för vad andra ska tycka, tänka och säga om mig. Så jo jag vet att jag är en bra människa och jag vet att jag är snäll och för det mesta glad och jag gillar människor. För det mesta iallafall, för ibland tror jag att jag också ogillar människor och deras beteende...

 

Men när jag säger att det är någonting fel så menar jag inne i min hjärna. Min hjärna verkar inte alls vilja vara stabil. Så fort jag tror att jag mår bra och att jag är på en bättre plats så slås jag ner igen. Jag känner så mycket känslor inom mig som jag inte ens kan förklara i ord. Jag kände dock en sån panik av alla känslor som bubblade inom mig igår att jag inte fick någon luft och det slutade med att jag kände klaustrofobi i mina egna kläder så jag var tvungen att klä av mig. Och jag förstår verkligen ingenting. Jag är på en bättre plats, det vet jag att jag är eftersom det var ändå ett bra tag sedan jag hade så ont som igår. Men dessa dagar har varit jobbiga. 

 

Asså jag är egentligen en positiv människa, har alltid varit hur andra beskrivit mig. Nu känns det dock att varje gång jag skriver någonting förtom mina tråkiga vardagsrutiner så är det bara negativa saker och om hur dåligt jag mår. Jag mår bra också, men det hjälper mig att skriva av mig av det som fyller mig på insidan. Det är lite som terapi för mig. Jag har lättare för att skriva än att prata med någon.. För jag är känslig och skulle jag våga öppna upp och prata med någon så skulle jag bara känna mig knäpp. För jag känner såhär ena sekunden och sådär nästa sekund.. Förhoppningsvis efter att ha tryckt publicera så mår jag lite bättre, som en tyngd som lyfter från axlarna. 

 

Denna låten kommer alltid i sorgliga delar på filmer/serier, den får mig alltid att gråta...

Jag är jätte dålig på att göra slut på dåliga relationer, kärlek eller vänskap spelar ingen roll. Jag vet inte varför, men jag verkar aldrig vilja ge upp. Det finns ett fåtal relationer i mitt liv som jag redan då visste var dåliga för mig. Om du tappar all din energi bara av att höra en persons namn, då är någonting fel. Du borde göra slut. Om du ger & ger, men får inget tillbaka. Du borde gör slut. Och det är helt okej att släppa taget om personer som inte ger dig någonting tillbaka. 

 

Jag har börjat se mitt eget värde på ett annat sätt. Och jag har visst tänkt en hel del på min senaste relation. Jag har ingenting ont att säga, för personen i fråga är helt fantastisk på många sätt. Men i slutet måste jag ändå få lov att säga till mig själv att det är okej att det blev som det blev. Jag skriver detta för jag måste få mig själv att inse detta. My, att vilja mer är okej. Och om någon annan inte kan ge det så betyder det inte att jag inte räcker till eller är bra nog. För det är jag! Jag måste sluta se mig själv som felet hela tiden. 

 

Ibland träffar man personer man lär sig saker av och ibland träffar man personer som stannar kvar i ens liv. Och de relationer som inte håller måste inte nödvändigtvis vara någonting dåligt. Du övar. Du lär dig. Du lever i nuet. Minnen som får dig att le kan omöjligt varit något dåligt. 

 

Vad som är viktigast i slutändan är att man mår bra. Att man gör saker som man vill göra. Finns ingen mening att försöka göra alla andra till lags om man inte får något tillbaka. Ibland är det okej att vara självisk. Iallafall när det kommer till ens välmående. Och jag tror att jag äntligen jag börjat inse att det är okej för mig också....

Jag måste säga att jag är så otroligt tacksam för att jag vuxit upp med min familj och blivit formad till den person jag är idag. Jag har alltid tyckt om min personlighet och är glad att jag inte är världens största bitch, även om jag kan tycka mitt humör blivit lite sämre den senaste tiden, men förhoppningsvis är det bara en tjugosjuårsfas haha.

 

Tycker om att jag har lätt för att träffa nya människor och det är en av de egenskaper som gjort att jag fått rest så mycket i mitt liv. Jag är glad för att jag har vågat testa på saker och gå utanför min bekvämlighetszon. Året innan stundenten åkte jag utomlands första gången till Ayia Napa och jobbade med några klasskomipsar. Några månader efter stundenten åkte jag utomlands och jobbade som bartender i Bulgarien. För tre år sedan backpackade jag i Thailand utan att ha något annat än en tur&returbiljett och min resväska. Några månader senare blev jag reseledare och där träffade jag så många härliga människor att jag knappt minns alla. 

 

Min största resa tror jag att jag påbörjade för några månader sedan. Även om allting startade lite innan så räknar jag min största resa från Juni. För de kändes som det var då min värld rasade samman. För då förlorade jag inte bara kärleken utan en bit av mig själv också. 

 

Att jag flyttade upp till Norrland för kärleken har ju inte undgått någon. Att jag nu är singel har inte heller undgått någon. Men att flytta 90 mil ifrån allt man är uppväxt med för att bygga någonting nytt tar tid. Jag har bott här i två år nu och det är för bara några månader sedan som jag tog alla mina saker och flyttade in i min lägenhet och verkligen fick känna på att börja om på nytt. Hela min värld här uppe rasade för allt jag kände till var mitt jobb och mitt liv med Joakim. Så när han försvann ur mitt liv så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så jävla ensam som jag gör nu. Det är inte hans fel. Jag skyller inte mitt mående på någon. Jag är bara inte van vid att vara själv. Jag har väl aldrig riktigt varit det eftersom jag är uppväxt med en stor familj och detta är min första egna lägenhet. Jag bodde aldrig själv i Skåne. Jag flyttade hemifrån när jag flyttade upp hit och började mitt liv med honom. 

 

Vissa kvällar så önskar jag att jag hade en sjukdom så att det finns någonting jag kan göra åt hur jag mår. Den här känslan av att någon sätter sig på min bröstkorg så jag knappt kan andas och jag känner mig helt kräkfärdig. Eller kvällarna när man bollar ihop sig med kuddarna och gråter så man tror grannarna ska höra en. Ibland undrar jag hur mycket tårar som kan fylla en så liten kropp som min, att de liksom någongång borde ta slut. Inte finnas med. Men jag antar att de jag går igenom nu, de finns ingen shortcut. Vissa dagar kommer vara sämre och andra dagar kommer vara som att inget hänt, sen är man nere på ruta ett igen. Jag måste nog bara vänja mig vid att vara själv helt enkelt. Hur mycket jag än hatar det.

 

Vad jag dock är så jävla stolt över, hur lame det än låter. Det är att jag kan ta hand om mig själv. Jag kan fan skruva upp hyllor på väggen och dom blir så jävla raka. Jag är glad för jag kan sätta ihop lampor utan beskrivning för jag har ett logiskt tänkande som jag tror jag fått från pappa. Jag älskar att jag faktiskt känner mig smart. Mycket är logiskt och har man bara de tänket så kommer man långt.

 

Jag känner mig inte speciellt stark som människa med tanke på alla downs jag har nu. Men jag vet att jag kan ta mig igenom detta också. Och jag vet att jag kommer fortsätta ha prövningar i livet. Och även om de för någon vecka sedan kändes med som att "har jag haft the love of my life en gång kan jag inte få det igen" så har jag börjat tänka om. Han var den där första riktiga kärleken som jag tyvärr trodde skulle vara för alltid. Men han kanske var en träning för mig så att jag är redo när Mr Right knackar på min dörr.

 

Jag är inte redo nu. Jag har alldeles för mycket i min ryggsäck, men jag tror att för varje dag som går så lättar den lite. 

 

Så tack mamma och pappa för att ni gjort mig till en omtänksam, snäll, smart och självständig person med ett stort hjärta och som bryr sig om andra. Tack för att ni alltid ställer upp även fast jag flyttat så långt bort. Jag älskar er så himla mycket . Ni är världens bästa föräldrar och ni har fått en hög med fina barn som alla har sina egna personligheter. Ingen familj slår familjen Svensson.

 

Och jag är också så himla tacksam för min fina vän Emma som jag träffade på min första jobb här uppe. Du har gett mig så mycket glädje under den tid jag känt dig. Tycker alla borde få ha en Emma i sitt liv. Och sen är jag också så sjukt glad över mina kollegor på jobbet, i mitt team på kontoret. Jag hade inte klarat av att vara kvar här uppe utan er, ni gjorde så jag kände mig som hemma här uppe trots jag i ett stadie kände mig mer på besök. Ni har alla öppnat era armar för mig och jag är evigt tacksam. Jag antar att det lönar sig att vara en bra person ändå, för då drar man kanske till sig fler underbara och fina människor.

 

Kunde tro det var thanksgiving day idag med min långa novell haha... 

Den senaste tiden så har jag insett att jag absolut inte är byggd för ensamhet. Något som har fått mig att tänka tillbaka lite till när jag var yngre och gick i typ högstadiet. Hur jag undrade hur den här killen kunde skaffa ny tjej så fort efter varje förhållande tagit slut. Nu förstår jag det, att vissa människor kan inte vara ensamma. Vissa människor måste dela med sig. Jag har blivit en sådan människa. Eller så kanske jag alltid varit det, men eftersom jag haft en stor familj så nära inpå tjugofyrasju så har jag kanske inte märkt av det förrän nu.

 

Jag vet väl om att min typ av kamp inte är en stor kamp om man jämför med andra. Men vet ni vad, vi ska inte hålla på och jämföra oss med alla andra hela tiden. Men iallafall. Varje dag kämpar jag mig igenom dagen. Det går hur bra som helst när jag är på jobbet, omringad av folk jag tycker om. Sen tar man stegen hem och så inser man hur tomt allting är. I somras (ja för det känns som det är höst nu) så kändes det okej. Jag var på rätt väg. Jag hittade tillbaka till mig själv. Sen kom jag tillbaka från min resa i Skåne som var så full med saker hela tiden att jag insåg hur jäkla tomt allting är. Och hur mycket jag vill ha någon att dela mina kvällar med. 

 

Jag undrar hur folk gör för att gå vidare, för jag tror inte att jag gör ett speciellt bra jobb. Jag har ingen aning vad jag håller på med och desto mer jag tänker att jag ska, desto svårare blir det. Det känns lite som att jag tagit tag i ett rep och svingat mig ut för att hoppa och halvvägs ut inser jag att det är för högt och följer med repet tillbaka igen. Jag vågar inte släppa, för jag är rädd.

 

 

Sitter här och trycker ner tangenterna en efter en och får fram ord och lika snabbt är jag där och suddar ut allting igen. Ibland får man upp någonting i tankarna som man vill skriva ner, men ingenting blir lika bra i ord som känslorna som är obeskrivliga. Sen är det svårt att skriva om personliga grejer utan att bli för personlig, men ja jag skriver ju för mig så vad gör lite för personligt ibland..

 

Satt iallafall och tittade runt på Facebook och fastnade för en artikel som hette "snälla sluta fråga oss när vi ska ha barn". Hennes ord är ganska så klockrena. Sen kom det några meningar som slog mig lite i magen. Sen är de lite som hon skriver, att man som kvinna känner att klockan tickar redan utan att folk nämner det (visserligen är ju inte jag över trettio än, men jag börjar ju närma mig den siffran) .. Det kanske inte är jätte bråttom just precis i denna sekund, men man blir ju inte direkt yngre.

 

Jag kan väl säga att för ett år sedan så trodde jag absolut inte att jag skulle vara tillbaka i denna sits igen. För jag trodde ju faktiskt att jag hade träffat the love of my life. Att vara nästan tjugofem år och singel det är okej, jag tyckte iallafall att det var okej. Jag menar jag levde ju livet då på den tiden, bodde till och med utomlands. Sen träffade jag Joakim. Vi jobbade tillsammans i Egypten och han bjöd på sig själv redan från början. En sådan person som liksom bättrar på stämningen när han kommer in i ett rum. Så att känslorna smög sig på sådär utan att jag märkte det var väl kanske inte så oväntat ändå. Sen skulle han ju fara vidare till ett annat land och jag trodde att precis som andra killar så skulle de liksom rinna ut i sanden och man skulle aldrig prata med varandra igen. Så fel jag hade. Det skulle ju visa sig att han skulle få mig att äntligen flytta hemifrån och lämna mitt lilla flickrum i Skåne och flytta upp till Norrland istället. Vi bodde nästan med varandra redan i Egypten och jag har aldrig träffat på en person som haft sån stor inverkan på mig som han. Han har gjort mig till en bättre människa och han har hjälpt mig att tycka om mig själv. Det finns ingen person på denna jord som känner mig så bra som han gör, han känner mig till och med bättre än vad jag själv gör och det måste ju säga något om mig som person. Hur dålig jag är på att känna människor. Men iallafall så blev det väl att vi inte riktigt var på samma plan. Jag tror att jag var den som var redo för mer, eller så kände jag bara en sån enorm stress för allt de där extra bara för åldern börjar ta ut sin rätt. 

 

Nu står jag här tjugosju år gammal och jag kan ju erkänna att även om jag just nu är på en bättre plats i mitt liv än för några månader sedan och att jag stundvis känt mig som tjugo igen så är det inte kul att vara singel nu. (Och det är första gången jag skriver det ordet så folk kan se). Visst det är kul och befriande att ha en period i livet att vara singel och det är för jävla skönt att ha en lägenhet för sig själv och att man kan göra vad man vill. Men jag känner mig stundvis för gammal för de här. Jag har redan gjort allt de här tidigare i mitt liv och känner inte att detta är någonting jag behöver. Inte för en längre stund iallafall. Just nu kanske det är precis vad jag behöver för att komma på fötter igen, men man siktar ju alltid efter någon att dela livet med för det blir lite ensamt, speciellt på kvällarna. Visst att datorn varit igång varje kväll sedan jag blev singel så jag slipper somna till en tyst lägenhet, men det finns ju också begränsningar för vad en dator kan ge en. Så nej det finns ingen mening att fråga mig "när jag ska skaffa en kille", även om jag aldrig skulle visa det så känns frågan som en kniv i magen. 

 

Så även om jag kanske inte lever mitt drömlivet just nu, så mår jag iallafall bättre och det är ett steg i rätt riktning. Någons motto är väl "Så länge man har roligt" och lite så kör jag väl just nu. 

Hur många gånger har man inte velat göra det. Kanske har man gjort någonting dumt som man ångrar, man kanske mår dåligt eller så kanske man kände att man gjorde fel val och vill testa den andra vägen. Många säger att det som inte dödar det härdar en, men hur många tror på dom orden. Jag gör det då inte. Jag tycker snarare att det blir svårare för varje gång. Saker och ting tycks ha en mycket starkare betydelse när man blir vuxen. Det är inte som att bråka om en barbiedocka eller vem som ska få ha prinsessklänningen och klackskorna på lekis, eller gången man får nej i kryssat på fråga chansen lappen. Kanske det hade betydelse där och då, men allting gick ju över på nolltid.

 

Allting som händer idag tar så mycket längre tid att läka. Kommer man någonsin känna sig hel igen. Du mister en vän som betyder så himla mycket, eller du har någon nära som försvinner i en sjukdom alldeles för tidigt. Vissa sår tycks aldrig vilja läka. Du öppnar upp dig själv och blir så otroligt sårbar tills någon väljer bort dig. Kommer du någonsin vilja göra om det. Rädslan för att bli sårad är nog den som hindrar väldigt många att leva. Jag vet att jag själv är väldigt rädd för att släppa personer nära inpå mig för jag känner att de är så lätt att bli sviken. Någon kan ta någonting fint och göra det så otroligt fult.

 

Men vrida tillbaka klockan. Ja varför inte. Många vill nog också säga att man lär sig från det, även om man mår dåligt för stunden så tar man någonting med sig. Kanske, kanske inte.  Förra gången tog jag med mig någonting, då lärde jag mig vad jag inte ville ha. Denna gången, har jag bara lärt mig att vissa saker i livet kan man inte göra någonting åt hur mycket man än vill det. Allt är inte upp till dig, det finns andra i ditt liv som måste spela sin del också. Jag skulle kunna göra stora gester som i en film, men vi lever inte i en film detta är verkligheten och sånt skulle aldrig fungera. Det enda man kan göra är att acceptera läget och gå vidare. 

 

Men ja jag skulle vilja vrida tillbaka klockan, fast å andra sidan så är det väldigt mycket äventyr som skulle försvinna med det. Man får ju tänka på vad man skulle gå miste om, om man skulle vrida tillbaka tiden. Vilka man aldrig skulle träffat, vad man aldrig skulle fått upplevt. Så om man verkligen hade möjligheten att vrida tillbaka klockan, skulle man göra det?

Jag är väldigt dåligt på att få folk att förstå vad jag menar men jag ska försöka att göra mitt bästa. Jag lägger mig naken på bordet så alla får inspektera varje detalj. (Inte bokstavligt talat såklart)

Men jag var i ett förhållande som efter ett tag fick mig att inte må så himla bra. Att ligga och kolla på film och få höra ens pojkvän säga att han lätt skulle sätta den där tjejen är kanske inte en höjdare (killar lyssna och lär), inte heller vill man höra hur snygga alla är. Eller jag vill inte därför jag är så osäker i mig själv. Jag har väldigt svårt att lita på folks ord och att höra "jag älskar dig" på fredagen och sen bli dumpad på måndagen är inte heller något som stärker den bilden.

Men iallafall, detta gjorde ju klart att jag blev svartsjuk av mig. Att han sen drog iväg på dessa partybåtar där temat i princip var att alla skulle få knulla. Jo men tjosan, hur bra tror ni att jag mådde då på en skala? Jag låg hemma i min säng och fick bilder i huvudet som fick mig att böla så mycket att jag spydde. Jo men det är ju nog rätt att det ska vara så, eller inte.

En kväll fick jag höra en mening som träffade ganska så rätt , något liknande med att det behöver inte vara mig du är tillsammans med du vill bara vara tillsammans med någon. Jag sa flera gånger efter att så var det nog med mig också. Jag menar jag mådde dåligt i förhållandet, jag ville göra slut men jag ville ändå inte vara själv så tre månader gick i dåliga banor och jag är som jag är och säger såklart alla mina tankar rakt ut, någon respons fick jag väl inte. Därför är det ett måste i min nästa kille, han måste kunna prata och säga vad han tycker & tänker. Inte bara stå som en vägg och inte säga något. För alla tycker och tänker om allt.

Han drog sig undan mer och mer och min magkänsla började säga att det var något som inte stämde. Jag frågade om & om ifall han hade varit otrogen mot mig. Nej såklart hade han inte det, men ändå. Jag kunde inte släppa det, det gnagade sig fast och drog ner mig ännu mer.

Sen, fast jag i tre månader hade i banor att göra slut så tänkte jag väl aldrig fullfölja det på riktigt. Jag ville ju som sagt inte vara själv och det hade ju blivit en stor del av mitt liv och visst tyckte jag om det livet , på dom goda stunderna men nu efterråt så sopade jag undan dom för det var lättare att i princip nästan hata honom än att det fanns något gott kvar. Men iallafall så kom dagen och det tog slut och jag blev ju ledsen, sårad, arg, ville ha en andra chans. Men varför? Varför vill man in i smeten när man vet att den inte är bra? Kan inte förstå det.

Nu har det gått ett bra tag, han har en ny tjej och jag tänker aldrig på honom. Förutom när jag vaknat upp efter en dröm där jag fullständigt bankar ner han i golvet. Tror jag fortfarande är arg på honom, men med all rätt egentligen. Två-tre månader efter att det tagit slut så fick jag höra på vägar vad jag trott hela tiden, hans vän sa till min vän låter det. Han hade varit otrogen, efter det så ville jag klart att han skulle stå för det, men det gick inte. Det var återigen den där väggen.

Men allting slog total vänding när jag läste en bok där dom höll på att älta om olika kärlekar. Den första kärleken är en liten besatthet, man vill vara med han/henne hela tiden , i princip man tofflar. Men det är inte på riktigt, det är bara en fas man behöver gå igenom. Kär i kärleken. Efter alla diskutioner i boken så slog det mig, visst älskade jag honom men jag gjorde det nog inte på riktigt. Jag älskade inte han för han utan mer för att han var med mig och jag slapp och vara själv. Låter det rimligt? Om inte så låt mig tro det för det har fått mig till att dont give a damn at all . Verkligen.

Även det dåliga kan ha något gott med sig, jag har lärt mig en del av detta. Jag visste ingenting innan men nu vet jag en del egenskaper som absolut inte ska finnas och en del egenskaper som måste finnas i min nästa kille. Han som jag vill bli gammal med, flytta ihop med, skaffa barn med och allt de dära. För jag hoppas väl att även jag får chansen till de där, det är väl delvis därför jag lever?

Kanske några nu tycker att jag skrivit för mycket, med det menar jag skrivit mer privat än vad jag kanske borde eftersom jag outtat honom, men ibland behöver man även skriva sådana saker. I think.

Jag hade hellre velat få känslor visade för mig än att dom döljs då jag redan varit med om känslolöst mest hela mitt liv. Jag är ganska trött på det. Leka gjorde man när man var liten, jag är en månad ifrån 23år så jag får vilja ha mer än så. Jag får säga att lekandet är över, lämna det till kidsen för jag är trött på det.

Säg vad man menar och visa den rätta sidan av sig själv. Att dölja sina känslor, det är inte jag. Tillslut kommer rätt person in i ens liv och då behöver man inte låtsas. Då är det på riktigt.

Jag kollade precis på ett avsnitt av Glee där en pappa hamnar på sjukhuset och hur vissa tar och vänder sig till Gud. Jag är själv en person som inte tror på Gud men om något dåligt skulle inträffa i mitt liv så skulle jag nog ändå vilja ha något utom synhåll att vända mig till. Självklart inte Gud då det hade gjort mig till en hycklare, men jag skulle nog vilja tro på att mirakel kan hända. Att det dåliga kan bli bra igen, skulle jag inte kunna få tro på det så hade jag nog inte kunnat gå igenom de dåliga tiderna alls.

Men jag tror, att om någonting är meningen att ske så sker det inte i ett såkallat "första ögonblick". Med detta menar jag att sånt som så enkelt kommer in och tar plats i ens liv det är sånt som bara kommer in och tar plats. Och det som får stå emot prövningar, motstånd och mot alla odds ändå händer, det är det jag menar, that's meant to be.

That's what I want. Someone who will love me for who I am, even when Im not my best. Someone who will be there for me and isnt afraid to show it. But its just a dream cause as soon as a girl show the least of interest for a guy they just run away. I want a man, I real sexy man who will take me by storm. Thats what I need. Cant handle chicken, cause thats me. I need something more. Think what I need is to much though.

Oh I speak my mind once again.

If I would ever truly hear those words, I think my eyes will be wet cause it will mean so much.

// My Svensson.

Or dont look me in the eyes. The truth, or just keep it hidden.

One look and I know. I'll outgrow you, all on my own.

Secrets in the dark, still hidden in the sunlight.

Dont bother, I dont care. I dont mind.

I dont, I dont, I dont.

Tripping over my own feet. Standing still.

A deep breath. Collect my thoughts.

Happy Happy Happy.

Smile on, Smile on, Smile on.

Tingling feeling in my stomach.

Keep on forgetting. Keep on hiding.

Keep on living like you havnt lost.

Keep it real. Fake isnt good enough.

Wont fake a smile for people to see,

When I smile I do it cause I want to.

Cause I need to , Cause Im happy.

Only a sign for people to see that Im alright.

Live on the wild side. Go fast.

Take what I want, when I can.

Dont be afraid, just do.

Dont think, just go for it.

As long as it brings a smile on my face,

I think it's worth it.

x make me smile, I'll go for x.

Even though... Stop thinking, just go for it.

Keep everything else a side.

Live, live, live. There's nothing else to it.

// m.