Maten var klar så efter jag farmat lite så gick jag ut och satte mig vid bordet och joinade dom andra. Pappa stod och pratade i telefon med farmor och när han var klar fick vi veta att farfar åkt in till sjukhuset idag. Han hade fått ännu en stroke men denna gången slog det ut han, han kan inte prata och har blivit förlamad.

Den starkaste människan jag någonsin kännt har gått förlorad ); Han kommer nog snart försvinna från oss för tror inte ens att han skulle orka hur mycket som helst.

För några år sedan fick han amputera benet för att han hade klämt sitt ben, detta under ett arbete i skogen där han fick gräva sig själv ut. Han kröp ut till vägen där en granne lyckligtvis kom förbi och såg han. I en månad låg han på sjukhuset innan han kom hem, fullt kapabel till att gå med sitt nya ben. Självklart, så envis som han är, skulle han ha kvar sina sysslor så han gick och klipptre gräset och grejer själv.

Sen tog det några år och han fick en stroke efter en annan, detta när jag var i Bulgarien. Redan då trodde jag att han skulle lämna oss. När jag kom hem fick jag reda på att han inte alls skulle försvinna, inte på ett tag iallafall. Han var någerlunda frisk men inte alls lika pigg som han alltid annars varit, han pratade väldigt långsamt och han hade med ens blivit sin rätta ålder.

Nu har ännu en stroke tagit plats, troligen den sista för han är nog för gammal för att orka kämpa även om han visat en sån livsglädje förut. Nu kan han varken prata eller röra sig, och förlamningen lär troligen vara permanent. Jag önskade att allting var som vanligt, men såklart har livet sin gång, man blir gammal och måste gå vidare. Men farfar kommer alltid vara den starkaste personen jag någonsin kännt. Ingen har haft en sån glöd som han har.

Erik Svensson, jag hoppas att du har en liten gnista kvar att kämpa med. Men annars är det nästan okej för dig att gå vidare om du behöver det. Jag kommer sakna dig jätte mycket men förstår att ibland måste man släppa taget.