Idag har jag spenderat hela min dag runt havet, (och då skulle väl pappa säga att det gör jag väl ändå eftersom jag bor på en ö men iallafall) har varit iväg på båtutflykt och haft himla skoj. Njutit av solen, badat fötterna, även första doppet snabbt som attans. Såg inga delfiner men får väl chansen en annan gång.

Tiden har gått väldigt snabbt sen du försvann och helt plötsligt står vi och stampar på 10år. Snart halva mitt liv du varit borta, minnena suddas ut mer och mer. Inte så konstigt egentligen, jag var bara 12 år och hade inte hunnit få så mycket tid med dig. Jag var för liten för att förstå. Även om jag fortfarande minns just den dagen, men jag har delat med mig av den förut och tänker inte göra om det igen.

Saknaden är självklart stor det är något som hör till antar jag. Så idag går tankarna ut lite extra till dig. Jag hoppas att du har det bra var du än är, för när jag var liten var jag helt säker på att du var i himlen och tittade ner över mig som en vakande ängel.

Du har alltid en plats i mitt hjärta mormor <3

Återigen visar han vem som är den starkaste människan. För några veckor sedan så åkte min farfar in på sjukhuset och då var han förlamad och kunde inte prata, hans dom blev att han skulle vara permanent förlamad. Det var troligast i hans ålder men åter igen visar han för mig och alla andra att han har en sån livsglädje.

I veckan hade han åkt till ett äldreboende i Pp och fått hjälp att börja gå tillsammans med sköterskor vid var sida, igår hade han varit uppe och gått med rulatorn alldeles själv, talförmågan har också kommit tillbaka men han tar varje ord för sig så det går långsamt men han närmar sig 90år så vad förväntar man sig.

Men detta glädjer mig något så enormt att det fortfarande fanns en gnista kvar i han, att han visade att än är han inte klar att lämna oss. Världens bästa och stakarste farfar som finns  ♥

Maten var klar så efter jag farmat lite så gick jag ut och satte mig vid bordet och joinade dom andra. Pappa stod och pratade i telefon med farmor och när han var klar fick vi veta att farfar åkt in till sjukhuset idag. Han hade fått ännu en stroke men denna gången slog det ut han, han kan inte prata och har blivit förlamad.

Den starkaste människan jag någonsin kännt har gått förlorad ); Han kommer nog snart försvinna från oss för tror inte ens att han skulle orka hur mycket som helst.

För några år sedan fick han amputera benet för att han hade klämt sitt ben, detta under ett arbete i skogen där han fick gräva sig själv ut. Han kröp ut till vägen där en granne lyckligtvis kom förbi och såg han. I en månad låg han på sjukhuset innan han kom hem, fullt kapabel till att gå med sitt nya ben. Självklart, så envis som han är, skulle han ha kvar sina sysslor så han gick och klipptre gräset och grejer själv.

Sen tog det några år och han fick en stroke efter en annan, detta när jag var i Bulgarien. Redan då trodde jag att han skulle lämna oss. När jag kom hem fick jag reda på att han inte alls skulle försvinna, inte på ett tag iallafall. Han var någerlunda frisk men inte alls lika pigg som han alltid annars varit, han pratade väldigt långsamt och han hade med ens blivit sin rätta ålder.

Nu har ännu en stroke tagit plats, troligen den sista för han är nog för gammal för att orka kämpa även om han visat en sån livsglädje förut. Nu kan han varken prata eller röra sig, och förlamningen lär troligen vara permanent. Jag önskade att allting var som vanligt, men såklart har livet sin gång, man blir gammal och måste gå vidare. Men farfar kommer alltid vara den starkaste personen jag någonsin kännt. Ingen har haft en sån glöd som han har.

Erik Svensson, jag hoppas att du har en liten gnista kvar att kämpa med. Men annars är det nästan okej för dig att gå vidare om du behöver det. Jag kommer sakna dig jätte mycket men förstår att ibland måste man släppa taget.

Vet hur jag önskade och önskade, tillslut kändes det hopplöst för även om jag fick en chans så var det alltid något som förstörde, antingen var det jag som inte kände något eller var det den andra.. Alltid samma sak.

Men en kväll var början på en ny kontakt. Tackvare att Tobbe hade nr'et så fortsatte allting. En evig sms-kontakt, första saken som inte är eller var lik mig. Att ständigt gå runder med telefonen och knappa och ha mig. Att ett sms fick ett stort leende på mina läppar.

Det blev lite fester, mer snack och tillslut kom den dagen då jag fick min kära lapp. Jag vågade inte svara för jag var rädd för att om jag skulle säga ja skulle allt jag kände försvinna på tre röda. Men sen efter tänkte jag att om vi ändå hade dagligkontakt så kunde de väl inte skada, kunde väl lika gärna försöka.

Så dagen kom då jag kryssade i mitt JA och vi blev tillsammans. Nu står jag här, hur glad som helst. Har en sån underbar pojkvän som verkligen lyser upp dagen med sin närvaro. Han har förändrat delar av mig till de bättre och jag gillar hur allting känns. Hur mina känslor faktiskt blev större efter att vi blev tillsammans, kanske för jag lät mig själv våga känna efter. Jag vågade chansa.

Jag tycker om putte jätte mycket, han är fantastisk  ♥

Det är detta som är kärlek (: Underbara vänner man har roligt med i alla väder.
Så om man bara sitter och snackar o tar en vinare, kollar på film & kränger godis, är ute och festar så man nästan hamnar i fyllesällen. Ligga vakna hela natten och prata om allt som rör sig i huvudet. Ha stöttepelare när man har det jobbigt, dela glädjen, skratten och minnena. Så glad att vi hamnade i samma tid.
I love you guys. Min lilla frittefraajday, Rackoonlove och Marwin . Ni är underbara o oersättliga..

Fråga chansen är bästa sättet (; Som när man var liten, då slipper man ju allt krångel och vet direkt vad som gäller. Med en liten lapp med två alternativsrutor så vet man ju hur det står till inte sant?(: Vet jag väl.



Det är en handskriven lapp som gäller (; hihi.

Idag har mami & papi varit tillsammans i 24 år, det är ganska länge kan jag tycka!
Och med den ständiga påfrestningen av vresa tonårstjejer, är nog inte lätt alltså.
För vi är ett hus fullt med tjejer, fyra stycken för att vara exakt och den yngsta är 13 och äldsta (jag) är 21 så det är inte lätt alltid, sen har vi ju en lillebror med, han är snart 17 men han ser vi inte mycket av. Han är en toffel och är bara med sin flickvän (; höhö..

men grattis till er, och vi alla håller tummarna på minst lika många år till (; höhö..

Ligger och kollar på Greyan och det är ju folk som är döende hela tiden, jag börjar stört böla men nog inte pågrund av filmen, snarare rädslan av att min hund är döende. Jag kanske förstorar upp allting, men ovisshet gör det. Man vet inte och då blir allting helt plötsligt värre. Men det känns nästan som att det är utdröjning för att i andra dörren finns bara tomhet och sorg. Jag vet inte, jag vet ingenting. Jag är bara rädd och vill inte tänka mer..

Godnatt!

Feel the love (;
Detta är det sista klasskortet vi tog tillsammans, det var ganska mycket gnäll om vad vi skulle klä ut oss till så tillslut fick alla klä sig som dom ville. Jag skulle vara Marilyn Monroe men fick ta en svart klänning istället, men när vi stod där nere och dom som skulle va rockstjärnor fixa sig ångra jag mig och hade gärna velat va sån jag med. Alltid varit en velpella och kommer väl alltid vara (; haha..

Nej men seriöst, vi har alltid bråkat men samtidigt alltid haft roligt och oftast varit ganska tajta. Vi har hittat på en himla massa bus och fått skäll och rektorbesök ett antalgånger. Vi är en saligblanning kanske därför vi passar så bra ihopa? Idk men så länge man har roligt kan ju resten kvitta (;

Så på fredag i nästa vecka kommer min kamera följa med och blixten gå het. Så är det bra för den kvällen vill jag minnas, eller iallafall ha bild minnen ifrån haha. Som sagt kvällen ska bli makalös & himmelsk ;D hihi..