Det skrämmer mig att bli något jag så länge typ föraktat eller vad man ska säga, jag vet hur det är att bli undanskuffad och sånt, jag vill inte göra de själv.

Så att känna saknad efter någon är en pina, en verklig mardröm för det känns som jag inte skulle klara mig själv. Värst var det i början när allt sånt här var nytt, då trodde jag att jag skulle hamna i en svacka helt ärligt men sen vande jag mig och förstod att det hörde till den här kärleksprylen och att det lättade med tiden.

För det är just så det är, saknaden är störst i början typ när man precis kommit hem men sen när man inte setts på några dagar börjar den där obehagliga ensamkänslan i magen försvinna och ersättas av 'jag-klarar-mig-själv'-känsla. Den sista känslan vill jag ha hela tiden för det är den jag är van vid. Är inte van vid gulle-gullan-kuh-kuh-som en gök och så vidare.

Nej det är underligt hur saker & ting bara kan förändras och ersättas av nya saker. I do like the good part.