Som en pung spark ungefär, för jag har hört att det ska vara obeskrivlig smärta. Att få höra något man inte riktigt förväntat. Ha tårarna brännandes, redo att fylla ögonen. Inte få några svar. Inte få någon anledning. Men värst, aldrig få en chans att rätta till. Då känner man sig översköljd. På väg ner på botten. Ett jävla bottenskrap. Som inte ens är värd att kämpa för. Bort kastad tid kunde man sagt, men jag ser det som en vägledning. Att veta vad som inte väntas till nästa gång. Du bara gjorde vad jag skulle gjort om jag inte varit förblindad.