Att vara äldst av sina syskon och inte ha mycket att komma med är inte alltid något roligt. Att få höra ens små syskon klaga på hur, att inte ha dom att se upp till en längre. Att ständigt ha hoppande grodor ur munnen på en. Känna hur man glider ifrån världen mer och mer.

Jag önskar många gånger att någon av dom fyra hade varit äldre än mig, så att jag sluppit vara den som ska göra allt först, den som ska lyckas först. Känna den enorma pressen över att vara bra nog att följa. Jag önskade att jag skulle kunna gå i deras fotspår och följa deras steg uppåt istället.

Men istället så sitter jag återigen i den där jävla sitsen utan arbete, utan en pojkvän, utan eget boende och utan att åstakomma något med mitt liv. Jag drömmer mig fram till maj då jag tar flyget härifrån. Kolla efter jobb där är en självklarthet, eller kanske inte, jag vill för en gångsskull kunna koppla av utan att känna att det är fel att jag gör det. Jag åker på semester!

Tycker att jag har stått på ruta ett nu så många gånger att det känns onödigt att gå ifrån, jag kommer ju bara hamna här igen så whats the point?