Jag har tappat mig själv någon fruktansvärt på sista tiden. Jag är ju inte mitt glada jag längre. Jag vet inte vad som har hänt men jag känner bara att all glädje liksom sköljts av och åkt ner i avloppet för att inte komma tillbaka. Hur ska det då bli om en vecka, kommer tappa ännu mer då. Kanske håret också åker av, kunde tappa några kilon istället. Känns som det är något som hade gynnat en iallafall. Ja ni hör ju själva. Det är något fel med mig men det går väl över någon gång.. Eller tills jag gift mig, den tröst man alltid fick när man var liten. Tur det är först nu man fattat att den smärtan kunde tagit typ 20 år att gå över om man tänkt på de sättet istället. 

 

Jag ska försöka tänka positivt men ibland är det fan inte enkelt. Inte när allting går en på nerverna. Som ni sagt hemma "Det är bögarnas fel" men här ändrar jag bögar till ett annat ord men för att inte låta hemskt säger jag inte vilket ord!