Jag har antagligen gjort det enda jag kan göra för att jag inte ska fortsätta vara den som inte kan stå emot. Jag är inte den som är den och tänker inte fortsätta tränga mig på där jag inte är önskad. Vill man ha mig i sitt liv får man själv göra en ansträngning, annars får det väl vara. Det kändes inte som en sten lyfte från axlarna direkt, snarare som någon tog ett hårt tag om mitt hjärta och tryckte. 

 

Det är svårt att ta till sig vad folk säger eller vad man läser. Det hade varit lättare att acceptera under andra omständigheter. Och min vilja till något har aldrig känts så stor som nu, så det är därför allting är så jäkla svårt att hantera. Min hjärna kanske vet vad som är bäst egentligen, men när man verkligen inte vill det så är det svårt att följa med.

 

Men ikväll är förhoppningsvis den sista kvällen på ett tag som min hjärna kommer gå på högvarv och få det att droppa över. På tisdag kommer mamma och syster och bor hos mig i en vecka, och jag tror inte de kunde komma på en bättre tidpunkt. Känns som jag aldrig kommer va för gammal för mammas famn.