Det har stått still här ett tag och livet har gått vidare ändå.

 

Jag tog ledigt i början av November för att åka upp till Sundsvall och hälsa på några dagar. Bodde hemma hos Emma och hade det mysigt. Jag hann även hälsa på på Com Hem inte bara en, men två gånger. Det är sjukt att det gått så långt tid och samtidigt som saker förändras känns det som jag nyss lämnade de jobbet. Jag hade inte avslutat min anställning där om det inte var för att jag skulle flytta hem. 

 

Samtidigt är jag så sjukt glad för att jag jobbar med dom människor jag jobbar med nu. Vi har väldigt roligt både på arbetsplatsen och utanför. 

 

Efter min lilla semestertripp till Sundsvall kom jag tillbaka till Skåne med värk i mitt ena ben. Första dagen tänkte jag nog inte så mycket på det, men när det inte gav med sig trodde jag att det kunde vara muskeln som fått någon inflamation eller bara en ordentlig sträckning. Det är svårt att förklara smärtan, men vissa gånger kändes det som att vara på väg att få kramp, men det blev liksom aldrig att de gick över. Jag hade ont i benet nästan dygnet runt och vissa stunder gjorde de så ont att jag ville gråta. Mest frustrerad var jag väl över att smärtan aldrig ville ge med sig. Även om det kändes bättre stundvis. 

 

På fredagen hade jag haft värk i drygt fyra dagar och de var så ledsamt att jag var tvungen att lämna vår afterwork med hela Kundservice-gänget vilket kändes tråkigt för det var ju riktigt kul. I alla fall till en början. Jag tog bussen hem och på lördagen ringde jag först min mamma och sen även till 1177 som hänvisade mig till akuten. Efter de samtalet tyckte jag att det kändes bättre så jag tänkte ja men det är nog på väg att ge med sig nu. Jag avvaktar. På kvällen satt jag på golvet i min hall och tyckte otroligt synd om mig. 

 

På söndagen åkte jag hem till mamma och pappa och blev bjuden på mat och pappa passade på att byta till vinterdäck på min bil. Det kändes inte så farligt i benet när jag låg på soffan vilket var ett framsteg, men när jag gick spände det i hela vaden hela tiden. 

 

Jag körde hemåt på kvällen och tänkte om jag inte åker till sjukhuset nu så kommer jag inte göra det imorgon i heller för då ska jag jobba. Så jag körde mot sjukhuset, sa till mig själv att hittar jag dit utan konstigheter så går jag in. Jag hittade dit trots dåligt lokalsinne och ombyggnationer i hela staden. Vid parkering tvekade jag igen, men körde in och ställde bilen. Gick till akutmottagningen. Väl där fick jag ju vänta ett bra tag innan jag fick se en sköterska som bad mig dra ner byxorna nästan på direkten. Hon tyckte väl inte att det var någonting konstigt egentligen, ingen svullnad, ingen rodnad och ingen värmeskillnad jämfört med de andra benet. Vi pratade lite. Om p-piller, min flygresa till och från Sundsvall och tillslut bestämde hon sig för att låta mig gå vidare till kväll/helgmottagningen dörren bredvid.

 

Jag tog och hängde jackan på armen och gick över den lilla biten som det var mellan mottagningarna. Satt mig ner i nästa väntrum ett tag innan en manlig läkare eller sköterska kom och hämtade mig. Jag drog för andra gången den kvällen ner mina byxor, la mig på britsen och han började att känna och ha sig. Fick egentligen samma dom som förut, ingenting ser konstigt ut förutom att jag var lite mer spänd på vänster vad. Trots detta ville han inte låta mig åka hem, i fall att. Dock trodde väl han precis som sköterskan före och som mig att det inte var någonting mer än muskeln.

 

Jag tog på mig byxor och jackan och hängde väskan över axeln sen gick jag tillbaka till akuten igen. Fick vänta en liten stund innan det blev min tur i receptionen igen sa hej nu är jag tillbaka igen till killen i receptionen. Denna gång behövde jag inte sätta mig i väntsalen utanför igen utan denna gång fick jag gå in på mottagningen och följa den röda linjen fram till de väntrummet. Där satt jag i kanske en timme innan en ny sköterska kallade på mig. Hon gjorde blodprov och sen fick jag sitta i väntrummet i drygt två timmar till innan jag fick förflytta mig till ett nytt rum och invänta en läkare.

 

När läkaren kom till mig sa hon att dom gjort ett test som inte är helt tillförlitligt, men som visade sig positivt. Jag blev ju glad och var halvvägs hem innan hjärnan kopplade att ett läkartest som är positivt inte nödvändigtvis behöver innebära positivt för mig. Så nej där fick jag mig nog första chocken faktiskt.

 

En manlig sköterska kom in lite senare med en spruta jag skulle få. Jag var beredd och sträckte fram armen och han bara nej den ska i magen. Helvete. Jag la mig ner på britsen och hann knappt lägga mig till rätta innan han högg mig i magen med sprutan "det var väl inte så farligt" sa han. Nej tack för den varningen.

 

Där efter var jag välkommen att köra hem. Klockan var väl runt tjugo över tolv på natten. Hela jag skakade och jag kände att jag behövde mat. In i bilen och siktet inriktat på Mc Donalds. På vägen mellan sjukhuset och mc donalds satt jag i bilen och typ skrattade. Tror inte riktigt att jag var beredd på detta besked och jag tror sprutan i magen också påverkade mig. De spände något fruktansvärt.  In på Mc Donalds och köpte mat och kom hem och slängde i mig maten innan jag gick och la mig.

 

Halv åtta på måndagen ringde jag till jobbet och sa att jag inte kunde komma in för jag skulle tillbaka till sjukhuset för att göra ultra ljud på benet. För att se om blodprovet var positivt eller inte. 

 

Blev uppringd och inbokad till klockan tio. Att hitta parkeringsplats vid den tiden var betydligt svårare än klockan åtta en söndagskväll. Jag kom in i tid till sjukhuset och jag blev inkallad i ett rum där jag för andra gången i mitt liv fick göra ett ultraljud och även denna gång var det på en annan kroppsdel än magen. Hon som tog ultraljudet försökte förklara för mig vad de vi såg på skärmen var och de enda jag såg var väl egentligen svart/vita konstiga saker och lite då och då blå/röda fläckar. Under ultraljudet kunde hon se att de blev stopp på ett ställe och efteråt sa hon till mig att hon inte hade trott dom skulle hitta någonting när jag kom. Lite samma som jag själv. Lite samma som sköterskorna/läkarna dagen innan.

 

Jag blev återigen skickad till den röda linjen och fick sitta där i drygt två timmar innan en läkare kom och förklarade för mig att jag hade fått en blodpropp i benet och att jag nu kommer få lite papper att läsa igenom. Att jag nu i sex månader kommer få gå på blodförtunnande medicin osv. 

 

Det var nog först här som jag faktiskt tog in att jag hade fått detta. Kvällen innan trodde jag nog var ett falskt positivt test. Jag menar jag är trettio år. Men hälsan kan väl fallera på vem som helst. Och jag ska väl vara ärlig och säga att jag inte riktigt tar hand om min hälsa. Jag är ju inte den bästa på att röra mig och motionera. Jag äter inte jätte hälsosamt och jag har haft ett stillasittande jobb i drygt fem år. Aktiviteter behövs nog i allas liv, oavsett ålder.

 

När jag kom ifrån sjukhuset meddelade jag min chef att jag inte kom in de sista timmarna heller. Men jag skulle vara tillbaka på jobbet dagen efter. Det blev dock inte riktigt så. Jag tror kroppen sa stopp. Hade världens migrän och den medicin jag tidigare tagit för huvudvärk/migrän får jag inte längre ta så det blev en dag hemma med besök på apoteket två gånger för att hämta saker jag behövde. Inte nog med att jag behöver medicin, jag går också runt med en stödstrumpa. Nej jag känner mig inte alls gammal. Och jag känner mig verkligen sexig som fan, eller inte.

 

Jag blev hemma även dagen efter. För chocken kom nog först på tisdagen. För även om denna proppen var långt ner i benet och medicinen ska hjälpa så kunde det ha gått värre. För jag var på väg att inte åka in. Sköterskan var på väg att låta mig åka hem för att åka till vårdcentralen dagen efter. Även andra läkaren var på väg att släppa hem mig. Så jag vet inte om jag ska kalla de tur eller vad, men tack vare att de upptäcktes i tid ska jag inte vara i riskzon för att den ska vandra till mina lungor.

 

När jag kom tillbaka till jobbet på torsdagen blev jag så välkomnad med kramar och kärlek och sen överraskade dom mig med en liten present. Så jo även om jag kan tänka på min gamla arbetsplats är jag otroligt glad för dom människor jag jobbar med nu. Vi bryr oss om varanda och dom är sjukt härliga. Ibland kan jag längta till jobbet enbart för att träffa mina underbara kollegor.

 

Nu har det gått någon vecka och jag börja vänja mig vid de rutiner jag har och smärtan som jag en gång hade i benet är nu borta vilken känns otroligt skönt. Jag kommer väl bli kallad för blodprov snart och kontrollera så njurarna inte tar skada, men annars är det bara ta mina tabletter två gånger om dagen sen är jag klar. Dock är det ju så att har du en gång haft en propp är risken stor att du får det igen. Så tanken är ju att jag ska förändra lite i mitt liv för att undvika att de händer igen.

 

Under min behandling behöver jag även prydas med detta smycke.