Nu har det gått ungefär två månder sedan jag kom tillbaka till Skåne. För ungefär tre år sedan var jag ganska säker på att flytten skulle ske redan då, jag menar varför skulle jag stanna kvar i en stad jag flyttade till för kärleken när den inte längre fanns. Vad jag inte visste då var att Sundsvall skulle växa på mig och jag faktiskt byggde upp någonting eget där. Underbara vänner, härliga kollegor och ett jobb som utvecklade mig enormt. Så tiden hann springa iväg och tre år hann passera med ena foten ut genom dörren innan jag faktiskt tog beslutet att nu är det dags att återvända hem. 

 

När jag väl tagit mitt beslut att flytta hem gick allting väldigt fort, och jag var lite rädd att den där härliga bubbliga känslan enbart satt i kroppen för det var spännande med de ovetande och de nya. Nu har det som sagt hunnit gå två månader. Flyttlasset har inte gått bara en, men två gånger. Jag har hunnit bo in mig i lägenheten lite samt jag börjar känna mig trygg i min arbetsroll. Ändå, trots att saker och ting börjar lugna sig lite känner jag fortfarande den här bubblande lyckokänslan inom mig ofta. Den gör sig påmind. Och jag är så tacksam för allt just nu. 

 

Det känns så enormt skönt att bara ha ca 45 minuters bilresa hem till mina föräldrar och till mina syskon (ja förutom minisyrran som valde att lämna Skåne för Småland), det är helt fantastiskt att ha fått bli en del av Nathalies och Johns familj och att jag har dem så nära mig. Jag har min arbetsplats ungefär en kvartsbilresa från mitt hem (om trafiken är snäll tar de bara tio minuter som imorse) och jag trivs så otroligt bra där. Jag vet att jag kommer växa ännu mer som både ledare och person på denna arbetsplats och jag tror att jag kommer kunna göra en skillnad och de motiverar mig.

 

Det jag dock kan komma till att sakna några gånger i veckan är framför allt Emma (men även mina andra vänner i Sundsvall), så varje gång jag korkar upp en flaska bubbel eller dricker baileys kommer du alltid vara den första jag tänker på. Snart kommer vi dock få skåla med varandra igen för jag vet att jag kommer upp till Sundsvall igen. För de där nästan fem åren som jag bodde i Sundsvall har trots allt satt en prägel i mitt hjärta.