Trodde att allting från början handlade om att jag bara behövde komma hemifrån, att jag helt enkelt bott hemma för länge så att komma hemifrån var allt som behövdes för att göra mig glad. En längtan efter att flytta hemifrån blev så stor att jag börjar klanka ner på dom som förstört sitt liv men får hjälp upp på fötter med hjälp av bidrag & grejer. Är det meningen att jag också måste gå den vägen till mötes för att få hjälp?

Helt plötsligt blev allting ett tomrum, jag förvandlades till något bittert, vresig, lättretlig. Jag fick mens på helt tid. Allting blev neggo och jag ser ingen utväg, just nu är den positiva inställningen som jag alltid brukar ha helt försvunnen och inte ligger den under kudden för mig att hitta heller. Jag ser bara mörkret på andra sidan.

Får mer och mer ångest över att börja på verksamheten i HBG pågrund av så många olika anledningar. Att ta sig dit, måste ta kollektivtrafik för att få ersättning, kan inte hitta de, hata Helsingborg, att gråta för man är för mesig , att gråta för att man inte har ett jobb, att gråta för att man skriver , att ständigt vara en besvikelse för sina föräldrar, att ständigt vara en last för alla, att inte kunna ta hand om sig själv, att inte ha några pengar men ändå spendera, att vara rädd för att komma dit känna sig som en vilsen flicka och börja gråta för de.

Jag trodde från början att jag behövde komma hemifrån men i slutändan behöver jag nog bara komma ifrån mig själv och detta meningslösa liv som jag försöker leva. Hela tiden ogillat Perstorp för man kommer ingenstans, jag kommer fan ingenstans nu heller.

Det är fan hopplöst att vara 22år och arbetssökande med yttepytte lite arbetserfaranhet när inte en jävel vill ge en ett jobb. Är det konstigt att man ibland tappar orken över att söka, är det konstigt man känner sig helt värdelös. Man får ju aldrig någon chans att ens visa den kunskap man har.

Jag har lätt för att lära mig, jag är en kameleont när det kommer till att anpassa sig för situationer, jag är stresstålig, positivt (inte just nu) och har väldigt lätt för att prata och träffa nytt folk. Jag kan om jag vill även om jag kanske ibland kan ge mig , som nu.

Livet känns fett meningslöst och jag vill ur denna svackan. Jag vill bara köpa en tur biljett långt bort och inte återvända på väldigt länge för Sverige är ruttet när det kommer till jobb. Hade jag haft modet hade jag åkt men jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket för att kunna sälja mig själv bra till en arbetsgivare, annars vet jag att det finns hundratals jobb utomlands som hade varit enkla att få. Bara åka dit och söka på plats.

Nej, så ligger det till. Som en köttbit som legat i ett varmt rum med flugor alldeles för länge. Blivit helt grönmögligt med sånna äckliga vita fluglarver, sånna man kan kräka av att titta på. Så känns det. Ruttet.

// my svensson.