Den senaste tiden så har jag insett att jag absolut inte är byggd för ensamhet. Något som har fått mig att tänka tillbaka lite till när jag var yngre och gick i typ högstadiet. Hur jag undrade hur den här killen kunde skaffa ny tjej så fort efter varje förhållande tagit slut. Nu förstår jag det, att vissa människor kan inte vara ensamma. Vissa människor måste dela med sig. Jag har blivit en sådan människa. Eller så kanske jag alltid varit det, men eftersom jag haft en stor familj så nära inpå tjugofyrasju så har jag kanske inte märkt av det förrän nu.

 

Jag vet väl om att min typ av kamp inte är en stor kamp om man jämför med andra. Men vet ni vad, vi ska inte hålla på och jämföra oss med alla andra hela tiden. Men iallafall. Varje dag kämpar jag mig igenom dagen. Det går hur bra som helst när jag är på jobbet, omringad av folk jag tycker om. Sen tar man stegen hem och så inser man hur tomt allting är. I somras (ja för det känns som det är höst nu) så kändes det okej. Jag var på rätt väg. Jag hittade tillbaka till mig själv. Sen kom jag tillbaka från min resa i Skåne som var så full med saker hela tiden att jag insåg hur jäkla tomt allting är. Och hur mycket jag vill ha någon att dela mina kvällar med. 

 

Jag undrar hur folk gör för att gå vidare, för jag tror inte att jag gör ett speciellt bra jobb. Jag har ingen aning vad jag håller på med och desto mer jag tänker att jag ska, desto svårare blir det. Det känns lite som att jag tagit tag i ett rep och svingat mig ut för att hoppa och halvvägs ut inser jag att det är för högt och följer med repet tillbaka igen. Jag vågar inte släppa, för jag är rädd.