Cause I fell inlove with you, with you.
With the tail between your legs you ran away.

Dom säger att den första kärleken är den starkaste, eller något åt de hållet. Jag tror inte att jag vill hålla med och jag har inte ens hittat min andra, vet inte om den första ens svalnat men det ända den lärt mig som jag inte visste innan jag gav mig in i det är hurdan min nästa kärlek inte ska vara.

Om & om har det hamnat inlägg i utkast, som inte publicerats. Där jag påpekar att jag ska ändra på mig, att jag ska bättra mig, men varför? Jag har inte gjort något fel. Blir arg på mig själv för att det är så jag såg på saken förut, att det var mitt fel och att jag skulle varit bättre. Jag ska sluta ge mig själv skulden för något som jag inte kunde göra något åt, när chocken väl kom så var det bara jag som kämpade. Meningslöst. Men som sagt skulden är av mina axlar, det är inte jag som gjort fel så nu ska jag släppa det och gå vidare utan dåligt samvete.

People told me that I was strong, my answer to that was "Well I dont think so, look at me". Later that night I was crying aswell. Not what I've planned but deep down I knew it would be like that. Still they said I was strong, strong to be there in the first place.


I can see what they mean now, sure I didnt at the time since my cheeks were wet with tears. But honestly it was strongly made by me to get there and face my problem. I knew it was going to be hard and I knew I was going to feel pain, still I came to celebrate my friend.

All I feel for you is emptiness. Everything I once felt is blown away, your behavior towards me afterwards, it disgusts me. The fact that you repeatedly says things, then you do the exact opposite. But it shows just how bad you are, if you dont improve yourself then you will be the one who will be left alone over and over. Im thinking of the times I was going to leave you, sure for the wrong reasons, but think if I was the one who was first. It wouldnt change the pain I feel inside my heart but I could have been first.

"Jag är rädd att vakna upp en dag och allt ska vara borta"

and that's what I got to face / its the chance I've got to take.

Dont ignore just because its hard to tell the truth.

Slowly Im going out of my mind,
Im losing grip of reality and I cant take it anymore.
Slowly Im slipping away, reaching out for a helping hand.
Nothing more then darkness embraces me.
Hearing voices, seeing faces.
Its all in my head, my imagination.
Even though reality is close by, its so far away.

// my svensson.

Trodde att allting från början handlade om att jag bara behövde komma hemifrån, att jag helt enkelt bott hemma för länge så att komma hemifrån var allt som behövdes för att göra mig glad. En längtan efter att flytta hemifrån blev så stor att jag börjar klanka ner på dom som förstört sitt liv men får hjälp upp på fötter med hjälp av bidrag & grejer. Är det meningen att jag också måste gå den vägen till mötes för att få hjälp?

Helt plötsligt blev allting ett tomrum, jag förvandlades till något bittert, vresig, lättretlig. Jag fick mens på helt tid. Allting blev neggo och jag ser ingen utväg, just nu är den positiva inställningen som jag alltid brukar ha helt försvunnen och inte ligger den under kudden för mig att hitta heller. Jag ser bara mörkret på andra sidan.

Får mer och mer ångest över att börja på verksamheten i HBG pågrund av så många olika anledningar. Att ta sig dit, måste ta kollektivtrafik för att få ersättning, kan inte hitta de, hata Helsingborg, att gråta för man är för mesig , att gråta för att man inte har ett jobb, att gråta för att man skriver , att ständigt vara en besvikelse för sina föräldrar, att ständigt vara en last för alla, att inte kunna ta hand om sig själv, att inte ha några pengar men ändå spendera, att vara rädd för att komma dit känna sig som en vilsen flicka och börja gråta för de.

Jag trodde från början att jag behövde komma hemifrån men i slutändan behöver jag nog bara komma ifrån mig själv och detta meningslösa liv som jag försöker leva. Hela tiden ogillat Perstorp för man kommer ingenstans, jag kommer fan ingenstans nu heller.

Det är fan hopplöst att vara 22år och arbetssökande med yttepytte lite arbetserfaranhet när inte en jävel vill ge en ett jobb. Är det konstigt att man ibland tappar orken över att söka, är det konstigt man känner sig helt värdelös. Man får ju aldrig någon chans att ens visa den kunskap man har.

Jag har lätt för att lära mig, jag är en kameleont när det kommer till att anpassa sig för situationer, jag är stresstålig, positivt (inte just nu) och har väldigt lätt för att prata och träffa nytt folk. Jag kan om jag vill även om jag kanske ibland kan ge mig , som nu.

Livet känns fett meningslöst och jag vill ur denna svackan. Jag vill bara köpa en tur biljett långt bort och inte återvända på väldigt länge för Sverige är ruttet när det kommer till jobb. Hade jag haft modet hade jag åkt men jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket för att kunna sälja mig själv bra till en arbetsgivare, annars vet jag att det finns hundratals jobb utomlands som hade varit enkla att få. Bara åka dit och söka på plats.

Nej, så ligger det till. Som en köttbit som legat i ett varmt rum med flugor alldeles för länge. Blivit helt grönmögligt med sånna äckliga vita fluglarver, sånna man kan kräka av att titta på. Så känns det. Ruttet.

// my svensson.

Det undrar jag för jag känner mig inte det minsta vuxen och jag räknas ändå in i kategorin vuxen då jag har passerat tjugo-strecket.. Men eftersom att jag fortfarande bor hemma hos mina föräldrar, inte har något jobb och knappt någon sysselsättning så känner jag mig mycket mer som ett barn än en vuxen..

Tror själva vuxen känslan kommer komma till mig den dagen jag flyttar hemifrån, för då kommer jag vara för mig själv, få klara mig själv och leva för att försörja mig själv osv osv osv.. Allting handlar förvisso inte om att stå på sina egna ben för det gjorde jag i Bg men jag kände mig inte speciellt vuxen där heller..

Kanske ansvar har lite med saken att göra också, och något ansvar har jag inte. Jo att jag ska söka jobb, försöka få ordning på livet och att inte göra fel saker, men mer än så är det inte. Jag ansvarar inte för att betala några räkningar, fylla upp frys & kyl och inte heller är det tack vare mig någon har ett tak över sitt huvud.

Så nej, jag sitter nog fortfarande lite på min räkmacka, men på allvar så är det snart slut med det. År 2010 är mitt år att komma igång igen. Nu har jag haft mitt sabbatsår så det räcker och blir över för en stund. Nu är det livs-&arbetserfarenheter som ska tilläggas i mitt lilla liv..

Tänk, snart är jag tjugotvå år, egentligen är det inte så gammalt ändå är det så mycket som egentligen redan ska hunnit hända. Nej tycker det allvarliga livet börjar för tidigt. Att välja ens framtid i 16års ålder tycker jag är för tidigt jag menar jag vet knappt ens vad jag vill och jag är ändå x antal år förbi den åldern. Visst man kan ju alltid ändra riktning med åren men man vill kanske inte lägga massa energi på saker som sen bara ska slängas bort..

Äsch, nog skrivit om detta.. Jag ska iallafall lägga manken till och få de att gå runt nu. Få kugghjulen att snurra igen för detta året kommer inte vara ett svart hål ...

The end.

Det är inte konstigt om man är på sin vakt eller knappt vågar ta ett steg ut för folk är så himla dömmande och har så mycket fördommar, snackar så mycket skit att i slutändan vet man inte vad som är sant och vad som är lögn. Det finns nog egentligen inte en endaste person i min ålder som det inte går snack om.

Det är vad Perstorp lever på, att gotta sig i andras olycka, i att snacka om andras misstag och bara helt enkelt få andra personer att må så dåligt som dom bara kan.  Jag kan av personlig erfarenhet säga att talesättet 'de du inte vet om dig själv vet andra' stämmer väldigt bra i Pp men gråt inte över spilld mjölk.

Jag undrar egentligen vem som får kasta första stenen, för det är inte en ända som är felfri så varför dessa dömmanden hela tiden? Jag är så trött på de, precis som så många andra. Alla säger hur mycket dom ogillar hålan, hur mycket dom vill komma därifrån.

I am sick of it. Jag drog mig undan och finns inte längre kvar där, jag orkade helt enkelt inte med de längre. Samma sak alltid, en jävla massa ångest över hur man stod och stampa på samma ställe hela tiden. Visst inte kommit såå mycket längre nu men jag kan säga att jag mår ganska så mycket bättre nu. Faktiskt!

Visst att jag saknar gamla tiden, men glider man ifrån så finns det inte mycket att göra. Jag vet också att jag inte heller är fel fri men jag dömmer inte folk för att dom är högljudda och lever på sin glädje, jag skiter i vem som skaffar barn men visst kan jag tycka man ska vänta men det är inte personligt d är för jag tycker man ska leva livet först, visst tycker jag väl också om skvaller jag är bara människa men låt folk göra som dom vill med sina liv. Lär man sig inte av sina misstag så gör man väl de nästa gång eller när man är mogen till de.

Ser status uppdateringar hela tiden, att vi fortfarande i 20års åldern håller på på detta sättet. Ska vi fortsätta när vi är 40+ också? Vad är det som gör att man så gärna vill smutskasta andra? Vad är de för roligt att se andra folk falla? För man inte ska känna sig totalt misslyckad själv?

Jag har en rad med misstag i mitt bagage, de finns inget att göra åt de. Men jag tror inte heller mina misstag skadat någon annan än mig själv och mitt rykte, men jag står stadigt på mina ben. Jag ser hellre mig själv falla än någon i min närhet för jag vet att på ett eller annat sätt så reser jag mig igen.

Den dagen jag bestämmer mig för att göra en radikal förändring i mitt liv. Ett val som verkligen skulle göra en förändring så vill jag inte att ni lägger energi på att kommentera de. Detta är mitt liv och jag gör vad jag vill, lägg din energi på ditt eget liv istället.

Jag är inte bättre än dig, du är inte bättre än mig and that's final. End of story.

Jag satt och läste i min dagbok jag hade med mig till Bulgarien inatt för jag inte hade något att göra. Alltså fy vad jag har mått dåligt i mina dagar, vad jag har stått ut med. Folk kan väl säga att dom haft de tufft, men dom ska inte komma o säga att mitt liv varit serverat på silverfat.

Jag är tjejen som åkte till ett främmande land med en halvt främmande kille, han lämnade mig i sticket efter en månad men då hade jag hunnit binda ihop mig med andra på jobbet. Jag hade matproblem, det blev festande varje dag från 20dec-1/2mars, jag testade droger, och en massa annat dumt.

Jag började jobba på ett annat ställe på dagtid så mycket sömn blev det inte. Jobb varje dag med start tolv till tre, hem o sova lite sen jobb halv åtta till fyra fem på morgonen sen hem o sova så gick de runt.

Jag hamnade i bråk med min chef så att jag fick sparken bokstavligt talat. Jag sov inte själv den natten de tillät inte min extra mamma, våga mig inte till jobbet dagen efter vilket ledde till sparken från jobbet.

Blev hotad att jag var tvungen att betala tillbaka en massa pengar för att få stanna kvar i landet, pengar jag inte ens hade. Natten sov jag själv i mitt rum med dörren låst och en stolt som stod under dörrhantaget så ingen skulle kunna ta sig in. Jag var livrädd att jag faktiskt skulle dö, det låter kanske väldigt barnsligt i era öron men de var så. Min chef, bulldogen som ägde stället han är maffia (såklart, allt i bg styrs av maffia) klart jag var rädd över vad som kunde ske.

Jag fick så mycket stöd och kärlek från dom jag jobba hos, deras vän Matt hade en högre uppsatt maffia på sin sida som stod på min sida vilket faktiskt fick mig att känna mig trygg igen. Livet såg ljust ut och saker och ting hade ordnat upp sig för min förra chef ville inte träffa mig och prata med mig över hur vi skulle göra, ist skicka han James (inkastaren till nattklubben) och sa att jag fick stanna sålänge jag höll mig borta från tre uteställen. Klart, jag jobba så mycket att jag ändå inte hade tid att dra ut och festa..

Festandet tog övertaget och efter överraskningsfesten åt mig när jag fyllde 20 år så blev jag bakis i fyra dagar. Alltså ingen dricka på fyra dagar, jag kände jag klara mig utan. När säsongen började gå mot sitt slut kände jag i hela kroppen hur jag slitit dag ut och dag in.

Jag hade inga pauser, jag hade ont överrallt, fick känningar i hjärtat, andnöd, min mage gav mig problem, svullna upp, mina muskler värkte, mitt huvud var tungt, tårarna var på kanten till att synas och jag kände en sån fruktansvärd hemlängtan. Jag höll på att gå in i väggen och hade inte mycket ork kvar.

Men jag är inte den som är den, så varje dag var det på med leendet och göra det bästa av situationen. Tänk allt slit jag gjort, aldrig jobbat så hårt för ingenting förut. För pengarna är ju verkligen inte stora i BG. Jag tjänade väl tvåtusen kronor i månaden plus dricks. I nattklubben kunde man gå hem med två-fyrahundra kronor i dricks om dagen för de är dricken man lever på men ändå, de är inga pengar om man ska jämföra med hur man sliter.

Jag visste innan jag åkte ner att man inte tjäna mycket, jag behövde erfarenheten. Men vad har den hjälpt mig idagsläget? Ger mig inga jobb och jag är inte en starkare person nu än förut.

Hur hemsk resan än var så kan jag lova att fick jag chansen, hade jag hoppat på flyget och åkt ner igen. Jag blir hellre hotad till livet i ett främmande land än går dag ut och dag in som en besvikelse i mina föräldrars ögon.